En kulturhändelse i miniatyr

Upptakten till Ludvig Svartholms U:nika fredagspelning innehåller en rundgång hämtad inifrån Hades portar. Det är till och med så att det slår lock för öronen. Men sedan rattas mikrofonljudet till och Ludvig Svartholm gör sig hemmastadd i ett litet hörn. Förutsättningarna är verkligen inte de bästa. Ljudanläggningen är av mindre modell. Lite längre bort i den fullproppade, after school-drickande lokalen finns ingen förståelse för att det pågår en spelning, och ett konstant sorl ramar in Svartholms fingerpickinggitarr. Och tillråga på allt fastnar Ludvigs mustasch i mikrofonens metallhölje.

Men så får mikrofonen ett puffskydd som skyddar mustaschen, Ludvig Svartholm och hans medgitarrist Jani Ruuskanen spelar ”låt 4B” från låtlistan, och sedan är de tillbaka på banan.

Vilken singer-songwriter med självaktning har inte börjat sin karriär på liknande sätt, i pratiga, ölstinna lokaler, där måttet på om det är en lyckad spelning mäts i hur många som slutar prata och faktiskt lyssnar på musiken.

Jag gillar det här formatet av Ludvig Svartholm mer än den framtvingat välproducerade, tillrättalagda artist som han är på skiva. Jag gillar det, fastän det är svårt att avgöra vilka av hans låtar han faktiskt spelar (de heter ju 4B, 5A och så vidare). Jag gillar låten där han använder två capo på gitarrhalsen. Jag gillar till och med mecket med att stämma om gitarren till nya tonarter mellan varje låt, även om det inte är det minsta publikfriande.

Ludvig Svartholm är precis så egensinnig och introvert som genren kräver av honom. De ölande, pratglada studenterna i motsatt hörn av lokalen går miste om en 40 minuters kulturhändelse i miniatyr. Det är deras egen förlust.