Emil Assergård släppte debutalbumet "Rakt från hjärtat" för tio år sedan.
Eller så är han det? Det är ju som så med humor. Antingen tycker man något är kul eller så gör man det inte. Det är svårt att redogöra för varför något är roligt eller inte. Om ett skämt inte landar så kan man inte efteråt argumentera sig fram till några retroaktiva skratt. Det funkar eller funkar inte. Emil Assergård har nästan 400 000 lyssnare per månad på Spotify, och det är inte resultatet av någon musikalisk briljans, så då måste ju folk tycka att han är rolig?
Emil Assergård ser ut att vara 13 och låter 54, och det finns ändå en viss charm i honom. Han hoppar lite klumpigt runt på scenen, bjuder på sporadisk fuldans då och då och pratar avslappnat med publiken mellan låtar. Fedorahatten han tidigare bar har bytts ut mot en cowboyhatt.
Emil Assergård underhåller som mest när han inte försöker vara popstjärna utan istället omfamnar rollen som den fula ankungen. Och han verkar närma sig det mer och mer.
Den absolut största förändringen Emil Assergård gjort de senaste åren är att byta ut mycket av danspopen mot country. Den Christer Sjögren-aktiga sångrösten och den billiga humorn landar mycket bättre då. Bättre, men fortfarande inte bra.
Emil Assergård har bytt fedorahatten mot cowboyhatten.
Assergård gör sitt för att engagera Putte i parken-publiken men lyckas för det mesta sådär. Han går vid ett tillfälle ner på ett knä och räcker mikrofonen mot publiken i hopp om att de ska sjunga tillbaka till honom. Tystnad. Han sjunger några rader till och räcker ut mikrofonen på nytt. Tystnad. Kanske för att ingen känner till hans låt nog bra för att veta vad de ska sjunga, kanske för att de helt enkelt inte vill. Detta händer i alla fall obekvämt många gånger till under kvällen.
Publikens engagemang var sådär.
Gitarren var en höjdpunkt under kvällen.
Det bästa med kvällens spelning är bandet bakom honom, The Tärnaby Trio. Särskilt gitarristen som under kvällen har ett par riviga riff som piggar upp. Även klaviaturkillen får skina när han kanaliserar Billy Preston i kvällens avslutande låt "Ego", som dock aldrig verkar ta slut. "Glider in i jävligt sköna jeans, enligt mig själv är jag den snyggaste som finns". Refrängen sjungs om och om och om igen. Till slut säger en kille intill mig "ta slut då för fan".
Refrängen fortsätter några varv till men tar till sist slut. Assergård och bandet kliver av scenen, publiken lämnar och en ljummen konsertkväll med dålig humor, misslyckade publikfrierier och några bra gitarriff är till ända.