Sedan 2010 har Patrik "Patso" Heikinpieti suttit bakom trummorna i Mando Diao. På fredag har Hertsö-bon nära till jobbet då bandet spelar i Luleå.
När Luleåbon Patrik Heikinpieti blev tillfrågad om att hoppa in som trummis i Mando Diao hade han inte spelat i band på flera år. Efter att ha lämnat musikerlivet för att satsa på jobbet som producent befann han sig plötsligt i ett av Europas hetaste band 2010 – långt ifrån spelningarna med Luleåbanden Starcase och Raketen.
– Det första framträdanden var live i tysk tv, vi gjorde två låtar. Då var jag svinnervös så klart och även under de första livegigen, men det gick skitbra, minns han.
– Då var när de peakade med "Dance with somebody" och det där, det var mäktigt. Det var verkligen som att gå från noll till hundra, vi spelade de största festivalerna som headline – alltså megamegaspelningar. Visst var det konstigt, men det är ingen större skillnad att spela för 70 000 personer eller 50 personer.
Men inför?
– Ja, inför undrar man gör här. Är det sant? Det känns inte verkligt, men med tiden vänjer du dig med det också. Det är ett jobb som alla andra.
På fredag gör Mando Diao en slutsåld konsert i Luleå, staden han återvände till för nio år sedan, och efter pandemiåren med uppskjutna spelningar är det åter fullt fokus på livemusiken och turnerandet för "Patso" Heikinpieti.
I musikstudion på Hertsön hänger bevis på att Mando Diao skapat en av landets mest framgångsrika skivor genom tiderna, "Infruset" från 2012.
Värsta liveminnet?
– Det måste ha varit ett festivalgig i Tyskland, kring 2014, när jag, Björn (Dixgård) och Gustaf (Norén) vi missade ett plan och fick hyra en privatkärra för att hinna. Vi var sönderstressade och fick byta om i en minibuss i 180 knyck på autobahn, sedan direkt upp på scenen utan förberedelse överhuvudtaget. Då var det fel setlist på scenen så någon började på någon låt och någon annan körde en annan. Det var kaos, inget gick rätt och Gustaf flippade ur. Då skulle man hålla på i 90 minuter med en känsla av att inget gick rätt.
Bästa liveminnet?
– Jag tycker att de senaste varit det bästa vi gjort eftersom vi har en så skön känsla, vi är så jordade i det vi gör. Det är kanske så att det senaste alltid känns roligast. Vi har ju också gjort de galna Rock am ring-gigen med 70 000-80 000 personer i publiken, men det är på ett annat sätt. Det är häftigt att få en bekräftelse av att det är en stor publik, nu är det roligare att vara i musiken.
Luleåbon Patrik Heikinpieti är trummis i Mando Diao och på fredag gör han sin andra konsert någonsin med bandet i Luleå. Inför det delar han med sig av sina erfarenheter från scenen.
Vilken spelning kommer du tänka tillbaka på när du sammanfattar?
– Då är det Brandenburger Tor, när vi spelade inför 500 000 under jubileet för Berlinmurens fall. Det är det största vi gjort. Det var kilometervis med publik, helt overkligt. Spelningen i sig var inget speciellt men att spela inför en halv miljon personer är annars något man bara läser om.
Hur länge har du spelat som längst?
– Två timmar kanske. När vi gjorde unplugged-turnén 2014 spelade vi så länge.
Hur känns det i kroppen?
– När man kör en rockspelning är det tufft. Jag är alltid svettigast och Björn kommer två, han springer och skriker mycket. Men att spela trummor är som en halvmara, någon gång borde jag ha pulsklocka och kolla hur mycket jag bränner på ett gig. Det är tufft. Man är genomblöt i svett och sitter och flåsar – det är tufft – särskilt om det är utomhus och 25 grader varmt. Jag springer och tränar mycket för att orka, för det är jobbigt.
Men alla rocktrummisar ser inte vältränade ut ..?
– Det där har jag utvecklat under årens gång, hur mycket energi jag bränner under ett gig, är du väldigt peppad och saknar spärr tar du i väldigt mycket. Då har du kramp efter tre–fyra låtar. Men du kan spela 30 procent lösare men det ser ut som att du röjer som fan. Det funkar för de som inte är vältränade om de har tekniken och inte slår så hårt. Jag känner att jag vill, för min egen skull, kunna drämma på när vi spelar rock, jag har en aggressiv spelstil.
Har du behövt be om en paus?
– Nej, är det extrem kramp måste du ändå fortsätta. Showen måste fortsätta. Med mer eller mindre lyckade resultat. Men det var värre när jag var yngre, då var jag så sjukt taggad – nu kontrollerar jag det bättre.
Bilden är från Mando Diaos spelning på Bråvalla 2014, men den stora publiken är ändå inte i närheten av de 500 000 som var på plats i Berlin.
På tal om taggad, vad leder fram till ett dyk ut i publiken?
– Det är adrenalinet som gör det, jag är spontan och får en blixtidé utan att tänka. Det är oftast kul och blir lite publikfrieri, man brukar få igång publiken och det får man bjuda på. Det är roligt att åka runt lite grann och känna sig som en kung i tio sekunder (skratt). Sedan är man normal igen.
Har du slagit sönder något trumset?
– Nej, jag har för dyra trumset. Det är gamla vintagegrejer, jag kan inte börja sparka sönder dem. Jag är ingen förstörare, jag lagar hellre något som går sönder (skratt).
Ingen tv på hotellrum heller?
– Nej, inte överhuvudtaget. Jag kanske har lämnat ett hotellrum stökigt någon gång, det är allt. En obäddad säng vid utcheckning (skratt).
Att hålla takten i Mando Diao har fört Patrik Heikinpieti till världens alla hörn och berikat honom med många minnen.
Hur är det att göra privata spelningar på lyxfester i Ryssland?
– Det roligaste är spektaklen runt omkring, spelningarna är som en after ski-spelning med fullt ös men det är speciellt att se hur mycket pengar en del har. Vi har rest mycket och spelat på allt från vischan i Bosnien och mitt i skogen i Kina till gräddeliten i Moskva. Man är som en turist på sådana ställen.
Har ni spelat för oligarker?
– Ja, mycket sådana människor och högt uppsatta modemänniskor. Det har varit Porsche-fester och sådana privata grejer. Det är tacksamt, man spelar 45 minuter och sedan får man gå på en jävligt rolig fest – med jävligt bra betalt.
– Vi skulle ha spelat både i Ryssland och Ukraina innan pandemin satte stopp, nu tar vi politisk ställning och inte spelar i Ryssland och Kiev är väl inte säkert att spela i just nu. Förhoppningsvis kan vi spela där senare.
Mando Diaos spelning i Kulturens hus på fredag är slutsåld sedan lång tid tillbaka.
Vilka incidenter har skett under gig?
– Vi spelade i Polen något år innan pandemin när det blev bråk mellan vårt crew och de lokala säkerhetsvakterna mitt under spelningen. Vi fick avbryta spelningen för att de nästan håll på att börja slåss när vår personal inte fick komma fram med grejerna som de ville. Vår turnéledare kom in och sa att vi skulle bryta, sedan satt vi i en loge och vara rädda. Det var stora förbannade polska säkerhetsvakter överallt, då var man inte kaxigt. Det var rätt läskigt faktiskt, smockan hängde i luften hela tiden.
Fredagens spelning blir din andra någonsin med Mando Diao i Luleå. Hur blir det?
– Jag lobbade för Luleå när vi lade turnén, det är både helvete och härligt samtidigt att spela i sin hemstad. Jag kommer garanterat känna hälften av publiken – vilket är jävligt jobbigt men jävligt kul också.
Trummorna på Hertsön har ett tryggt liv, till skillnad från hans trumset som fått vara med om en hel del på turné.