Bjöd på bred underhållning
Ale Möller BandRestaurangscenen, Kulturens HusLördag 7 februari
Foto: unknown
Det är fascinerande att se hur världsmedborgaren Ale Möller - genom direkta frågor och väl avvägda skämt - har publiken i sin hand redan innan första numret. Bandet river igång med musiken och Mamadou Sene bjuder på över en minuts afrikansk dans. Därefter är bandets framträdande en klang- och jubelföreställning hela distansen ut.
Ale Möller Band består av musiker från många olika kontinenter och med många olika temperament. Gemensamt för dem alla torde dock vara spelglädjen och tonsäkerheten, samt att de flesta av dem verkar dela Ale Möllers skämtlynne.
Redan nämnde Mamadou Sene har ett långt utlägg på senegalesisk dialekt som han litar på att Luleåpubliken förstår. Ale Möller gör sin egen tolkning och säger att Mamadou har ett gammalt kylskåp till försäljning, samt att bandmedlemmen Mattias Stinnerbom redan har lagt ett bud.
Skämtlynnet speglas också musikaliskt. Ale Möller anser att en konsert inte bara ska innehålla bra låtar. Minst en dålig låt måste få chansen. Enligt denna logik spelar bandet Den dåliga lilla kotten
(med viss reservation för titeln), en minst sagt märklig bit som uppvägs av ett långt och inspirerat kontrabassolo, signerat den långskäggige kanadicken Sebastien Dubé.
Humorn står dock aldrig i vägen för musikaliskt kunnande i Ale Möller Band. En senegalesisk sång flyter ansträngningslöst ut i svensk folkvisa, som i låten Alagi Falou. Maria Stellas grekiska hymner till vindruvor avlöser Senes afrikanska melodier om hur gott det är att sova hos rika bönder. Övergångarna sker smärtfritt och med musikalisk fingertoppskänsla.
I nästa ögonblick är det som om publiken befunnit sig på en irländsk pub, när Mattias Stinnerbom trakterar fiolen i Rullen, samtidigt som han dansar (jigg?) tillsammans med de övriga på restaurangscenens golv. Att döma av publikens jubel utgör detta ögonblick också konsertens höjdpunkt.
Efter en och en halv timmes underhållning och en stående ovation kommer Ale Möller Band upp på scen för ett extranummer, som består dels i ett skickligt komponerat stycke för hotellschampoflaskor, dels i en afrikansk sång som behandlar vikten av att ha med sig en getpåse fylld med vatten när man går i öknen, på jakt efter kameler.
Och Ale Möller Band får komma tillbaka upp på scenen ännu en gång.
Det blir sista låten. Men utanför Kulturens Hus tycker jag allt att jag hör någon gå och gnola på senegalesiskt vis i februarinatten. Det är som om han helt har glömt bort kylan.
Så jobbar vi med nyheter