Aldrig för kallt för att spela punk
PUNK PÅ LILLANLillan, LuleåFredag
Dick Tracys skriksångerska Angelica Hurtig tar i för... ja, inte är det för kung och fosterland.
Foto: Jonas Lindsköld
Först ut är Dick Tracy med Angelica Hurtig vid mikrofonen. Bandets trettiosekunderslåtar är kanske i kortaste laget. Men bandet ska ända ha en eloge för att de kör på sitt power violence-koncept fullt ut. Låtarna är tajta. Texterna är desto svårare att uttyda. Sångerskan Angelica Hurtig visar dock stor skrikpotential. Jag skulle rentav vilja hävda att Dick Tracy är det mest intressanta Luleåbandet den här kvällen.
Slagfält är nästa band ut. Det är frågan om lika korta låtar som Dick Tracy. När jag i framtiden kommer att tänka på ett tajt punkband från Luleå, då finns troligen inte ens Slagfält med på listan. Låttitlarna tar ofta längre att säga än det tar att spela själva låtarna. Livet är längsta vägen till Haparanda och Vilken Jävla Lirare är två låttitlar som fastnar (dock har jag bara fragmentariska minnen av själva låtarna).
Wallrides från Örnsköldsvik spelar samma slags snabbpunk som de ovan nämnda. Kanske är det lite mer uppstyrt, lite mer skate och ett uns längre låtar. Sångaren Robin Westman styr upp en ganska dansant liveakt och hinner också med att riva plexiglaset som står framför trummorna under tiden. Han har också en speciell förmåga att ramla snyggt på och utanför scenen.
Fjärde bandet är Bipolär från Luleå. Bandmedlemmar från Dick Tracy och Slagfält har bytt instrument och Viktor Lundmark vaggar fram och tillbaka över scenen på jakt efter rätt punkattityd. Ibland, som under Föreningsgatan 7 och Vår tid, infinner den sig. Andra gånger, som när bandet misslyckas kapitalt med att spela Kärleken, infinner den sig inte.
Sista bandet, Attitydproblem, är sprungen ur Umeås rika punk och hardcoremylla och troligen starkt influerad av densamma. Bandet alternerar på svenska och engelska och spelar faktiskt låtar på upp till två och en halv minut. Dumjävel är en av dem. Attitydproblem ligger på en högre nivå än de andra banden och är absolut värda mer publik än den som hittat till Lillan denna kväll.
De kanske tjugo personer som trots allt trotsat kylan och alliansens politik för en stunds punk på Lillan står längst fram vid scenen oavsett band, skriker med i låtarna och åstadkommer även en minimal mosh pit mot slutet. Hatten av för dem.
Så jobbar vi med nyheter