Många frågor kvarstår
I går presenterade regeringen sin kulturpropositon. NSD:s kulturredaktör Patrik Boström kommenterar den.
Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX
Så lyder portalparagrafen för alliansens kulturproposition "Tid för kultur" som presenterades i skuggan av Anders Borgs budgetproposition under måndagen.
Det fick mig att tänka på ordspråket "Det som inte syns, finns inte". Och lite misstänksamt noterade jag i går att regeringen valde att presentera kulturpropositionen samma dag som budgetpropositionen.
Kan det vara så att regeringen vill skuffa undan den, efter den heta debatt som uppstod i samband med kulturutredningen?
Kanske är jag konspiratorisk, men det kan väl inte vara en tillfällighet att den presenteras samma dag som budgeten?
Jag tror inte det.
Men regeringen tycks inte ha förblivit helt opåverkad av den massiva kritik som riktats mot kulturutredningen under året.
Där saknades så basala saker som ett kvalitetsbegrepp och i propositionen återfinns mycket riktigt kvalitet som ett begrepp, även om kulturminstern lite ängsligt påpekade det svåra i kvalitetsbegreppet under gårdagens presskonferens på Rosenbad.
Och i fem punkter sammanfattar regeringen vad man vill med den offentliga kulturpolitiken:
Främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor.
Främja kvalitet och konstnärlig förnyelse.
Främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.
Främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan.
Särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.
Det finns saker som är bra i propositionen. Bland annat satsningen på barn och unga, och regeringen väljer att utöka satsningen på Skapande skola så att den omfattar årskurserna 4-9. På sikt ska den omfatta hela grundskolan.
Och några supermyndigheter á la öststat finns inte heller med i propositionen, vilket visar att kritiken mot kulturutredningen nått fram på vissa områden. Däremot uppstår en ny analysmyndighet som tar över statistikuppdraget från Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Konstnärsnämnden. Om det är bra eller dåligt återstår att se.
Och det är mycket byråkrati som återfinns i propositionen, medan tankarna om det konstnärliga inte är lika tydliga.
Ett förslag, som redan vållat debatt, är att man drar in de livslånga konstnärslönerna till kulturskapare. I stället ska de brytas upp på kortare förordnanden i enlighet med alliansens "arbetslinje".
Det är ett förslag som till och med den gamle folkpartiledaren Bengt Westerberg har svårt att acceptera.
Men mycket är också redan bekant. Den så kallade portföljmodellen, där regionerna ska få en pott pengar att själva fördela utifrån regionala behov, finns med bland förslagen. Många har varit positiva till den reformen, men det kräver också att våra politiker i Norrbotten gör ett bra jobb inom kultursektorn i framtiden och ser till att vara både pålästa och intresserade. Annars riskerar pengarna att gå till mer offensivt satsande regioner.
Och att regeringen har velat lägga ner Rikskonserter och omforma Riksteatern och Riksutställningar är knappast någon nyhet. Rikskonserter förlorar sitt statliga stöd 2011 och man slås ihop med Statens musiksamlingar i en institution som ännu inte fått något namn.
Hur konstruktionen ska se ut är inte klart och ska utredas vidare. Men för publiken ute i landet och här i Norrbotten är det viktigt att man får en fungerande struktur som kan förmedla den smalare musiken, annars riskerar vi att få en situation där det bara blir de stora kommersiella aktörerna som erbjuder konserter.
Var det hela landar återstår att se. Och just det är också symptomatiskt för propositionen. Den lämnar många frågor kvar. Det är mycket som ska utredas igen - och utredningar har blivit något av kulturministerns paradgren.
Det är för mycket som inte verkar färdigtänkt, trots att 75 procent av mandatperioden passerat.
Samtidigt är den på många sätt en borgerlig politik i sin grundfilosofi, eller till och med direkt moderat, med fokus på bevarandefrågor samtidigt som staten drar sig tillbaka på flera områden och hoppas på marknaden och andra aktörer. Kulturministern hoppas också på att fler sektorer ska ta hand om kulturen. Fast några incitament för att det ska hända finns inte.
Adelsohn Liljeroth menade att den slopade förmögenhetsskatten kunde vara ett sådant incitament för att näringslivet och privatpersoner ska lägga mer pengar på kultur.
Men det kan knappast kallas för en riktad satsning mot kulturen.
Sanningen är nog att man inte har några tydliga idéer om hur man ska få fler privata aktörer att sponsra kulturen i kristider.
Så jobbar vi med nyheter