Avundsjuka röster brukar säga att det måste vara ett drömjobb att gå på föreställningar – och få betalt för det. Jag klagar inte, särskilt inte en sådan här kväll, men det finns delar av recensentrollen som inte är avundsvärda.
Att sitta ensam i sin stol på Kulturens hus och plågas är inte lätt. Det är inte ofta det händer men den här kvällen är det extra svårt. Till slut sätter till och med huvudvärken in.
Grotesco-showen hinner inte pågå länge innan det blir för jobbigt för mig och jag vill nästan resa mig upp och gå. Hade jag haft en magisk fjärrkontroll skulle jag ha plockat upp den och stängt av. Eller pausa.
Det är inte enkelt att sitta ensam och skratta så att tårarna rinner.
Jag brukar se det som ett tecken på att någonting är riktigt roligt när jag skrattar i min ensamhet. Men när jag skrattar så att tårar och snor rinner, samtidigt som jag försöker kväva mina högludda skratt, är det riktigt jävla superkul.
Henrik Dorsin och Per Andersson skojar loss i "Mölndalsrevyn" tidigt under kvällen och jag vänder mig bort för att min närmaste stolgranne inte ska behöva se. Efter nästan tre timmar i stora salen dunkar huvudet och jag vill inte ens tänka på vad som samlats i mustaschen, som är allt annat än torr.
Kvällen inleds med Stackars Koppelman av Öyvind Stenstjerne Stenson, en allvarlig pjäs som kräver stor koncentration och förbjuder publiken att skratta vid fel tillfällen. Naturligtvis skrattar publiken och som straff dömer Johan Rabaeus oss till döden. Låter det konstigt uppmanar jag dig att se kvällens föreställning och ta reda på vad det betyder. Grotesco – En näradödenrevy är så bra att jag inte vill spoila för någon som tänker se den.
Eftersom det är en tre timmar lång föreställning hinner några delar bli mindre sevärda, men i det stora hela känns det snarare som att jag vill se tre timmar till.
"Jag är roligare i Solsidan", säger Henrik Dorsin. Men han ljuger.
Jag har aldrig sett honom så här bra och Per Andersson är fullständigt briljant, hur har jag kunnat missa hans storhet? I tv-program som Parlamentet och Så ska det låta blir han mest en plojfigur. När han får agera med hela kroppen på en stor scen blommar han ut totalt.
Utan att säga för mycket så kommer hans munläder också fram, ordentligt.
När jag lämnar salen med ett leende på – och en blöt ansiktsbehåring runt – läpparna inser jag varför det kallas en "näradödenrevy". När jag skrattade som mest var det nära.
Och med tanke på hur jobbigt det var önskade jag nästan att det skulle ta slut.