För 15 år sedan hade Willy Clay Band precis släppt den hyllade debuten Rebecka Drive, producerad i Nashville. Bandet var tillbaka i Texas och framför dem satt det högsta hönset på skivbolaget Warner.– Han satt där själv med stövlarna på scenen och slängde käft, berättar Björn Pettersson Thuuri.Där någonstans förstod bandet att de hade ett vägval att köra. Antingen blev de en kommersiell produkt, skräddarsydd för radiolyssnarna.
– De ville till exempel att jag skulle sjunga alla låtarna, för igenkänningen, säger Tony Björkenvall.
Att de valde bort den karriärvägen var kanske inte helt självklart. Både Pettersson Thuuri och Björkenvall beskriver sig själva på den tiden som "aldrig nöjda".
– Att ha såna personer är bra för ett band, men blir jobbigt för de människorna. Jag minns när vi var på Tower Records i London och så hade vi en egen flik. Idag ryser jag över det, men då var jag besviken – varför hade vi bara en flik och inte en pelare.
Men åren har gått och i backspegeln ryms det nu en del stolthet.
– Nu kan jag känna mig jävligt stolt över de två skivorna vi släppt. Framförallt den första skivan. Men då var man halvmissnöjd med allting man gjorde, säger Björn Pettersson Thuuri.
Vi sitter, som så många artister gjort under Kirunafestivalens 20 år, i lobbyn på Ferrum i Kiruna. Björn och Tony är på plats, tillsammans med legoknektsgitarristen Richard Krantz, och jag undrar varför de tackade ja till att spela på festivalen.
– Först och främst ska det sägas att förra året spelade vi två gig totalt, säger Björkenvall och fortsätter:
– Så dels är det för vår egen skull, man längtar efter att spela. Sen är det ju såklart för fansen också. "Visst ska ni spela på festivalen?", kommer ju varje år.
2004 stod Willy Clay Band för första gången inför publik på Kirunafestivalen.
– Den har ju varit en stor del i att bygga vår karriär och vårt självförtroende.
Under spelningen bjussade Willy Clay Band på en nyskriven låt.
– Färskt inspelad i onsdags.Men bandets trogna fans väntar ännu på en ny skiva, en uppföljare till "Blue" från 2009.
– Grejen är ju att det finns låtar till ett album, säger Tony Björkenvall.
Så vad stoppar?
– Jag vet inte, men det är kanske mer komplicerat än jobb, familj och så. Det finns nog inget entydigt svar på den frågan, säger Björn Pettersson Thuuri.
– Kanske är det att vi behöver träffas mer hela bandet, säger Björkenvall.
– Man jobbar på, alla är upptagna med sitt, det rullar på och tiden går fort. Sen när man ska göra en skiva är det en ganska stor process som kräver mycket tid, mycket fokus och att alla är med på tåget, säger Pettersson Thuuri.
– Men nog finns det ett inneboende sug att spela in och släppa nytt, säger Tony Björkenvall.
Vad betyder ni för Kiruna?
– Det är svårt att prata om sig själv i det sammanhanget, säger Björn.
Men han och Tony trotsar ödmjukheten och gör ett försök.
– Dels tror jag att vi fick folk att våga spela annan musik. Vi var ju tidiga med americana som är stort idag, säger Björkenvall
– Sen märker man att för kirunabor som flyttat från Kiruna och längtar hem så har musiken betytt något. De har varit stolta över oss, och velat visa att "se så här bra musik gör vi i vår stad.
– Så när man spelar i Örebro så dyker det upp kirunabor som dragit med sig 15 örebroare.
– Men det är svårt att prata om sig själv och betydelsen för Kiruna. Vi är ju inte Börje Salming direkt. (skratt)
Vad är skillnaden mellan er och Börje Salming?
– (skratt) Vi vill ju i och för sig också ha statyer. Men vi har inte jobbat lika hårt med vårt varumärke...
Favoritminne från festivalen?
– För mig är det första gången vi spelade. Vi satt däruppe i logen och väntade.
De skulle inleda festivalen. Spelningen började 18.30.
– Vi tittade ut och det stod tre personer där.
Bandet gick ner och upp bakom scenen.
– När vi gick ut på scenen så stod det plötsligt tvåtusen per där. Man stod där i midnattsolen och stämsången studsade mot Ferrums vägg. Det var fantastiskt.
Sedan dess har bandet spelat sex, sju eller åtta gånger. Det är svårt att minnas.
– Det har varit lika mycket folk andra gånger, men första gången hade man noll förväntningar.
– Jag minns den här familjen som åkt från Kalifornien. Mamman kommer fram och frågar om dottern får träffa oss. Självklart, sa vi. Efteråt vänder hon sig mot sin mamma och säger: "De var som vanliga människor", säger Tony Björkenvall och skrattar.
– En annan tänkte: fan, jag ska till jobbet snart.