Ständig ström av nya texter

När Amanda Jenssen gick förlorande ur finalen i Idol förra året var det nog många av hennes fans som drog en lättnades suck. Skulle hon ha vunnit hade hennes karriär sett helt annorlunda ut. Hon hade tvingats göra en skiva som hon inte stod för, hon hade fått turnera intensivare och spela på landets samtliga landsortspubar - och hon hade definitivt inte stått på Kirunafestivalens största scen några timmar efter intervjun med NSD. Det är som en förbannelse. Den som vinner Idol verkar bli brännmärkt för livet.
- Jag hade aldrig kunnat spela in en skiva som jag inte varit med och gjort från början. Så det var nog tur att jag åkte ut. Men samtidigt vill jag inte hacka på vinnarna, de som valde en annan väg. Vissa vill skriva sin egen musik, andra vill - eller kan - helt enkelt inte göra det, säger Amanda Jenssen.
Konstant flöde av inspiration
Anledningen till att Idolvinnarna inte lyckas fullt ut är bristen på engagemang som uppstår när man inte gör sin egen musik, tror hon. Själv har hon nästan aldrig känt den känslan. Hon har ett konstant flöde av inspiration. Nu under våren, när hon har haft ett hektiskt promotionschema för nya albumet Killing Your Darlings, har hon till och med hunnit skriva hälften av låtarna till uppföljaren.
Kliar och kliar
- Det fullkomligt kliar i mitt huvud. Jämt! Tror inte det hänger på hur mycket man är ledig, låtarna bara måste ut.
- Jag är jävligt glad för det. Min mardröm är att jag en dag vaknar upp och inte känner den där klådan i huvudet, att all inspiration bara är borta.
En viktig del i att Killing Your Darlings över huvud taget spelades in är Pär Wiksten, den forne sångaren i Skellefteåbandet The Wannadies.
- Han ringde upp Sony BMG och sa att han hade sett mig på Idol och ville arbeta med mig. Jag var lite osäker, att skriva låtar är ju personligt. Inte hade jag kunnat sitta och skriva dagbok tillsammans med dig liksom. Eller det kanske hade varit kul? Men i alla fall så åkte jag hem till honom, vi drack kaffe och jag spelade upp två låtar för honom. Efter ytterligare två timmar hade vi skrivit en helt ny låt.
Känner sig som hemma
Märker du av åldersskillnaden? Pär är ju ändå drygt 20 år äldre än dig.
- Haha, ja. Det är ju han som har tagit mig under sina vingar. Men å andra sidan har ju jag fått ut honom på vägarna igen, så vi har väl möts halvvägs på nåt sätt.
Hur känns det att vara i Kiruna?
- Jättekul! Jag har aldrig varit så här långt norrut förr. Men jag känner mig hemma. Ni norrlänningar är ungefär som oss skåningar, lugna och fridsamma.