Loreen är inte bara en artist, hon är det magiska väsen som får vinden att susa i trädtopparna av pur livsglädje. Hon får de allra mest sällsynta tårarna att tränga upp ur tårkanalerna och det kalla regnet som öst ner hela dagen att upphöra. När hon slår på sin stora trumma och låter små övernaturligt vackra rop stiga upp ur strupen skingras molnen och solen visar sig för första gången på länge.
Stråkar och trummor ackompanjerar taktfasta discobeats när Loreen virvlar runt på scenen som en förvildad ande som äntligen hittat ut ur sin flaska. Ibland hukar hon sig ner på scenkanten, likt en indian som spanar efter vilddjur. Hennes spejande blick möts av tusentals människors lyckliga ansikten, som tacksamt befriats från tunga regnkappor och paraplyn. Det enda som hindrar mig från att ge Loreen en femma i betyg är att hon ikväll inte framför den sagolika dans hon visat till låten Euphoria under Melodifestivalen och Eurovision Song Contest – som jag förresten är oerhört stolt över att hon vann.
Förutom vinnarlåten innehåller hennes repertoar endast fyra låtar, som hon ikväll framför med sådan icke falnande intensitet och närvaro att jag känner mig fullständigt övertygad om att hon hade kunnat bibehålla skärpan genom tre konserter till på raken. Loreen har redan nått ut till miljontals människors hjärtan och kommer onekligen att leta sig fram till många fler. Hon hamrar på sin djungeltrumma som om det inte fanns någon morgondag. Kanske finns det inte det heller, tänker jag, tills konserten är över och verkligheten kommer ikapp.
Så fort Loreen kliver av scenen börjar regnet smattra mot asfalten igen, som om någon plötsligt vridit på en kran.