Snön yr om Ann-Helén Laestadius när hon plumsar fram på gatorna i Kiruna och hon konstaterar att det var betydligt varmare hemma i Solna när hon åkte på morgonen. Eller det "andra hemma" som hon kallar det.
Nu är hon i Kiruna för att prata om boken "Stöld" som slagit igenom med buller och brak under året. Under torsdagskvällen arrangerar Kiruna stadsbibliotek ett författarbesök och Kirunaborna får äntligen chansen att möta Ann-Helén Laestadius.
– Det känns fantastiskt att vara här uppe och prata om min bok som utspelar sig kanske någonstans här. Jag är ju lite hemlig med var det är, men det är ju någonstans här i Malmfälten. Det känns otroligt roligt att få möta hemmapubliken. Det är både roligt men kanske också lite nervöst över hur boken har tagits emot här. Jag vet ju faktiskt inte, eller jo, det är folk som har hört av sig, det är ganska många som har mejlat.
Boken har nått ut till många läsare, något som inte minst vinsten av Årets bok är ett kvitto på. Litteraturpriset delas ut av Bonniers bokklubbar och vinnaren röstas fram av just läsarna. Men hemma i byn Silkimuotka, intill Nedre Soppero i Kiruna kommun, tas framgångarna med ro.
– Där är allt som vanligt. Någon kanske säger att "jaha, det är författaren". Folk har läst boken och kommer och säger det och det är ju kul. Men annars är det just det som är så skönt, den här tryggheten att komma tillbaka till. Där är allt som vanligt, ingenting har förändrats. Det är så härligt att fiska i Lainioälven och vara hos mina föräldrar. Det är stället jag åker till, det är där alla mina böcker blir till.
När manuset för "Stöld" lämnades in för tryck i december förra året var tanken att Ann-Helén Laestadius skulle börja skriva på nästa bok. Men på grund av pandemin var det länge sedan hon kunnat åka hem.
– Jag hade en idé och visste vad jag ville skriva om, men det gick inte när jag inte fick vara hemma och tanka inspirationen och bara höra språken omkring mig och vara ute i skogen. Det gick inte, det var helt tyst i huvudet.
Men i somras kunde hon äntligen åka hem.
– Då bara sköljde det över mig, just ja, det är det här jag ska skriva om, det är den här känslan. Utan att komma upp så blir det inte några böcker.
Nästa skrivprojekt är väldigt hemlig ännu.
– Jag har lärt mig det, att man inte ska prata om kommande böcker för att det finns en risk att man pratar om dem för mycket och så kanske det inte blir någonting. Men jag kan ju säga så mycket att det är fortsatt här uppe och rör samer igen, mer än så vågar jag inte berätta.
Det nya projektet är en trilogi för vuxna. Och kanske att någon person från "Stöld" slinker med i den nya boken.
– Det har gått jättefort, på två månader har jag skrivit halva boken. När jag skrev "Stöld" gick det också fort, men där höll jag på länge, det var så lång tankeverksamhet, i sju år gick jag runt och tänkte, sedan började jag skriva lite för tre år sedan och sedan skrev jag koncentrerat under ett år. Så det här har gått jättesnabbt, men det är inte en helt ny idé. Den har funnits där och puttrat i många år, men nu kom jag på hur jag ska skriva den.
Innan hon börjar skriva på något nytt samlar hon tankar och idéer.
– Det kan vara en ganska jobbig process innan jag vågar sätta mig vid datorn. I huvudet vet jag, men kommer jag få ut det? "Stöld" och den nya boken skrev jag utan synopsis, utan plan för vad som ska hända i varje kapitel. Jag bara satte mig ner för att testa skriva, känna om det fanns där, ett flow. Och det fanns det med "Stöld" och det finns det verkligen med den här boken också.
När halva berättelsen är skriven så spretar trådarna lite för mycket. Då skriver hon en plan för hur det ska sluta.
– I förrgår kom jag på slutet. Jag var ute och promenerade i Solna, det funkade, bara jag får vara i naturen. Men det är troligt att det kan ändras nu när jag kommer till Silki, att jag känner att något annat dyker upp. Men nu är det skönt att veta vart jag ska.
Det låter som att du har roligt när du skriver?
– Det är världens roligaste jobb. Och världens bästa sätt att distrahera sig från saker om det är jobbigt, som under pandemin. Att bara gå in i sin egen värld och skriva är så roligt och man glömmer allting annat. Just de här historierna som jag vill berätta härifrån gör att det känns så viktigt också.