Man behöver ju bara tänka på det nya badhusets miljardnota för att bli nervös. Och pampiga Raketskolan som ska utrymmas på grund av fuktskadorna.
Nej, inga fler utgifter för den här kommunen, tack. Men så en kväll roar jag mig med att läsa igenom ansökan som handlar om varför just Kiruna ska få titeln år 2029 och det är synnerligen positiv läsning.
Först beskrivs Kiruna. Marken som skakar, sprickorna som växer fram och valet mellan att stänga gruvan eller flytta staden. Det är norrsken och Icehotel, pimpelarkar och rockkonserter. Vi har massor; här finns flera minoriteter, språk, och intressen som krockar - det sticker vi inte under stol med. Men, vad som också uttryckligen står i ansökan är att kulturen kan bli en enande kraft och en förståelse för vår gemensamma historia.
Inte vill väl någon i Kiruna, eller hela Norrbotten för den delen, att vi ska bli en region av fly-in, fly-out, ett modernt Klondike, där inget annat än industrijobb finns. Det måste finnas annat. Och om gruvindustrin för med sig ett hårdare klimat med machomän (och machokvinnor) behövs det motvikt. Här har vi lite att göra, tänker jag. Nåväl, denna machokultur ska mjukas upp i kanterna, vilket känns välbehövligt. Jag är imponerad över det som lyfts fram.
Kiruna presenteras som den unika stad det är och det finns planer för hur kulturen ska utvecklas. Bäst av allt är satsningen på de unga och deras drömmar om att kunna stanna kvar utan att bära gruvhjälm. Hela ansökan, genomarbetad in i minsta detalj, är faktiskt en vacker berättelse om det starka Kiruna.
Om staden som faller, husen som krackelerar - men där något vackert kan växa upp om vi bara bestämmer oss för det. En chans att skapa något nytt, inkluderande. En stad som tar emot besökare med öppna armar, som bjuder in och delar med sig och stärker vår egen tro på oss själva.
Det är faktiskt inte konstigt alls att Kiruna tog sig ett steg närmare målet att bli Kulturhuvudstad, tänker jag efter att ha läst ansökan.
Och som det står i texten: Where do we find ourselves when the dust has settled? Var finner vi oss själva när dammet har lagt sig? När kyrkan flyttats och när det som en gång var Järnvägsparken, bussis och Ferrum är borta.
Vilka är vi då? Vilka vill vi vara? Det är hög tid att börja tänka på det. Nu har vi faktiskt chansen.