Bra låtar förstörs av utdraget gitarrflum

Jag hade sett fram emot att se den legendariske Zilverzurfaren spela med sitt Dag Vag som i år firar 30-årsjubileum. Han är en grym gitarrist, men den stora anledningen till min nyfikenhet är hans faderskap till den suveräna artisten Lykke Li. Det var därför snopet att se att han hade bytts ut mot någon vid namn Teka Pukk (alla Dag Vags medlemmar har flummiga alias), en yngre förmåga som till min stora besvikelse älskade sin gitarr mer än han ville göra konserten uthärdlig. Samma gällde den andre gitarristen Beno Zeno, och varje låt sträcktes därmed ut till evighetslånga jamsessions som enbart framkallade en stark längtan efter sängen.
Jag gillar Dag Vags koncept. Deras så kallade rockreggae är intressant och de ser roliga ut på scenen där de oberört står och gungar med så minimala rörelser de bara kan, gamla stela gubbar som de är. Men att i övrigt väldigt bra låtar som ”Låt det Komma Ut” förstörs av minst två utdragna gitarrflumpartier är bara inte okej. Vi är på festival, inte på en liten rökig pub i New Orleans.