Ljudet av en aldrig sinande ström av bilar. Att vägar stängs av eftersom det byggs och planeras på alla håll påverkar naturligtvis trafiken, men det kan inte vara den enda anledningen till att bilköerna ibland blir storstadslika. Nej, det måste bero på att antalet bilar per invånare stigit.
Och nu hoppar jag till min barndom, för det är ganska intressant att se hur bilanvändandet förändrats genom decennierna. Förut var det inte tal om att man behövde två bilar per familj, nu är det nästan en regel utan undantag.
Annat var det med Saaben vi hade. Den startades inte mer än till helgerna när det var dags att åka till stugan. Till affären promenerade man, och det fanns ju småbutiker lite överallt. Man gick till skidspåret med skidor och stavar på axeln, till hockeyträningen for man med spark och alla ungar visste att man gick dit man skulle. Eller tog bussen. Till sommaren rymdes hela familjen i bilen och utan AC åkte vi genom landet. Hemsydda, rutiga gardiner i baksätets fönster fick duga som svalka. På vintern var det alltid ett litet äventyr eftersom man aldrig kunde vara helt säker på att komma fram eller att värmen fungerade hela vägen. Det var lite mer spännande med bilåkning helt enkelt.
Och EPA-kulturen har sina glansdagar just nu. Åtminstone om man låter blicken glida över skolparkeringarna där stora pick-uper bär A-traktorskylt. I augusti hölls en ceremoni på Akamella kyrkogård då kvarlevorna av 23 människor fick komma till ro igen, på samma plats där de grävdes upp 1878 i rasbiologins namn. När de nu återbördades blev EPA-ungdomarna en del i ceremonin för att transportera näveraskarna med kvarlevor. En hedervärd uppgift om någon.
Nyligt läste jag ett inlägg på sociala medier om hur besvärligt det skulle bli att skjutsa sina barn till gymnasiet i Kiruna, när den kortaste vägen dit var avstängd. Dags att sluta curla ungarna, skrev någon och jag var inte sen att nicka instämmande. De kan gott röra på benen, tänkte jag, precis som jag fått göra.
Och döm om min egen förvåning när jag själv någon dag senare finner mig agera skolskjuts och trängas med tusen andra föräldrar så nära ingången till skolan som möjligt. Nej, nog har även jag drabbats av bilberoendet. Något annat kan det inte vara.
"Bilåkning var mer spännande förr"
För en tid sedan såg jag en blänkare om att forskare från Luleå Tekniska Universitet var i Kiruna för att intervjua invånarna om stadens ljudbild. Jag var inte där, men började fundera på om ljuden i staden hade förändrats. Det första jag kom att tänka på var biltrafiken.
Anna Kuru.
Foto: Rebecca Lundh
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.