I kväll inleds den femte upplagan av Kiruna Bokfestival med författare som Mikael Niemi, Katarina Wennstam, Mari Jungstedt och Theodor Kallifatides på plats.
För tredje året i rad är Kirunaförfattaren Åsa Larsson ambassadör för bokfestivalen och hon kommer under tisdagkvällen att hålla sitt traditionella inledningstal.
Hon älskar festivalen, men medger att hon kommer till Kiruna med "en sorts bävan" den här gången.
– Det ska jag inte sticka under stol med. Man har flyttat så många byggnader under sommaren så det kommer verkligen att kännas annorlunda och lite konstigt, säger Åsa Larsson som numera bor i Mariefred.
Vad är det du bävar för?– Man är ju rädd för att bli ledsen. Det är ju en sorg att staden monteras ned. Jag är uppvuxen där, den staden har gett mig hela min yrkeskarriär. Den har skrivit mina historier om Kiruna och jag har varit så otroligt beroende av staden i det här författarlivet – och så ramlar allt ner i ett gruvhål. Det är jättekonstigt.
Med tanke på detta poängterar hon hur betydelsefullt det är med en bokfestival just nu.
– Utan att överdriva så känner jag att behovet av en bokfestival nog aldrig har varit större. När mediehus lägger ner sina lokalredaktioner och när stor-Sverige bara vänder bort blicken för att folk är så jäkla upptagna av Slussen, då är det viktigare än någonsin med berättelser som handlar om oss och berättelser som knyter an till vår livsberättelse.
Vad kommer du att prata om i ditt inledningstal?– Det kan jag ju inte berätta. Men jag är en extrem lokalpatriot och känner en så otroligt stor kärlek till den här bokfestivalen.
Hon älskar att visa upp Kiruna för sina vänner och författarkollegor.
– Jag ska till exempel ut och rida med Mari Jungstedt. Vi stannar båda en dag extra för att kunna sticka ut på ett par islänningar så att jag kan visa henne den storslagna naturen från hästryggen.
Åsa Larsson, som framför allt är känd för sina kriminalromaner om Rebecka Martinsson, berättar att hon är i Norrbotten fyra, fem gånger per år. Hon har inte så mycket släkt och familj kvar häruppe, men avslöjar att hon letar efter ett hus i Tornedalen.
– Jag har alltid drömt om att kunna bo i Kiruna och Tornedalen under längre perioder. Nu, när mina barn börjar bli vuxna, börjar det närma sig att jag skaffar något. Då kan jag sitta däruppe och skriva och leva.
Var då?– Jag letar efter min plats på jorden och kollar på hela Tornedalen. Jag har knarkat Hemnet i flera år och har örnkoll på allt från Råneå och uppåt.