Antons röst värmer

Det är första konserten på Kirunafestivalens första dag och förutsättningarna hade nog inte kunnat vara sämre. Tre plusgrader, isvindar och horisontellt regn. Att ens hundra personer hittat fram till största scenen för att se Anton Björkenvall är därför imponerande. Ett tydligt bevis på hans stora popularitet här i sin hemstad.
När Anton börjar sjunga sin rätt sävliga singer and songwriter-americana känns det plötsligt helt okej att stå där utan de i ovädret obligatoriska yllelångkalsongerna. Hans röst värmer från första tonen. Den är oerhört karaktärsfull och har nog krossat många Kirunaflickors hjärtan genom åren. En sådan där röst som ringer kvar i huvudet länge, länge, efterlämnandes en mysig känsla när den väl försvinner.
Låtarna är bra, och varierande för en gångs skull när det gäller den traditionellt statiska genren americana. Men de lunkar liksom på i samma takt. Scenframträdandet blir därefter, alltså ganska platt. Troligen har det även mycket med kylan att göra. Till och med gitarrerna klagar genom att ideligen stämma om sig. Att inte Anton gnäller mer än: "Det är rätt kallt hörni", är en gåta. Eller nej förresten. Han hölls naturligtvis varm av sin egen röst.