Till Jokkmokk kom han 1952, där han då blev den yngste apoteksinnehavaren i Sverige.
Han var annars född i Vilhelmina för 100 år sedan, den 30 juli 1922. Efternamnet Nilsson bytte han till Hövenmark efter faderns födelseby Höven i Ådalen. Bland vännerna fick han oftast bara heta Nisse Höven.
Något större firande av hans 100-årsminne lär det inte bli, men det är värt att påminna om en norrbottnisk deckarförfattare som under en period sålde ansenliga upplagor.
Åren 1970-1985 presterade han tolv böcker, fem av dem dessutom översatta till finska.
Debuten hette ”Döden i Svartselet” och introducerade det fiktiva samhälle där flera av historierna utspelade sig.
För lokalredaktören Lars G Pehrsson i Jokkmokk berättade han långt senare om hur den första boken kom till, en berättelse som 2009 återgavs av webbtidskriften Dast Magazine:
”Då hade jag som tillflyktsort en torvkåta vid Salohaure i Padjelanta. En semestermånad 1967 drog jag mig tillbaks till fjällvärlden i akt och mening att skriva en bok och till slut fastnade jag för deckaren som uttrycksform. Manuset till boken skickade jag in på vinst och förlust till Norstedts förlag och fick den genast antagen. ”Döden i Svartsele” kom ut 1970 och fick ett positivt mottagande.”
Svartselet hade en del drag gemensamma med Jokkmokk, även om egendomliga människor där ”dör ideligen under egendomliga omständigheter”, som det heter i en av böckerna.
”Döden på apoteket” blev titeln på nästa bok. Den utspelar sig i den påhittade kuststaden Sandå, med drag av det Umeå där Hövenmark hade börjat som apotekare.
Uppslagen till historierna och många av inslagen i dem hämtade han från sin egen tillvaro. ”Döden på Rotaryklubben” hette till exempel en bok, ”Kommunaldådet” en annan.
Den senare beskrev uppslitande stridigheter i den lokala politiken, något han upplevt med Jokkmokks Fria Demokrater och andra.
”En journalist fick för sig att jag i ett sammanhang anspelade på en kvinnlig politiker och skrev om det. Vederbörande blev sur, men hon var knappast någon måltavla i boken. Mestadels har jag fått ett positivt gensvar från läsarna”, berättade han för Lars G Pehrsson.
Den bok han själv tyckte bäst om var ”Döden på vandring”, med miljön hämtad från fjällvärlden utanför kåtan i Salohaure.
Ofta skrev han sina böcker ”under galgen”, som han sa. På våren skrev han kontrakt på en ny bok och till midsommar skulle förlaget ha ett synopsis.
”Sedan var jag piskad att få fram ett manus. Men jag skrev bäst under stress.”
En av böckerna hette ”En död i kvarten” och hade kopplingar till lokalradion, där han och hans fru Gun medarbetade som ombud i Jokkmokk. Från 1957 och flera år framåt ledde de regelbundna sändningar från studion hemma i apotekshuset där de också bodde.
De blev bland annat kända för en del okonventionella program. En gång sa de sig sända från familjens julfirande uppe i Salohaure, medan nordanvinden hördes yla utanför. Fast det var en bluff. Programmet sändes från studion hemma i apotekshuset, med inspelad vind som effekt. Resultatet blev ändå så trovärdigt att bland andra Lennart Hyland upprört protesterade över att de hade släpat ut sina barn på fjället i ett sådant fruktansvärt väder.
I många av sina sändningar skildrade Nils och Gun Hövenmark den samiska kulturen och han var även med och grundade Jokkmokks museum, det som senare blev Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum.