Älgjakten är en jakt med en hel del äldre jägare men i Jokkfall i Överkalix kommun finns en som drar ned medelåldern. Tioårige Erik Ramstad får visserligen vänta flera år innan han själv får gå ut med eget gevär men han har andra små knep som hjälper de vuxna jägarna. Han har visat sig vara en hejare på att locka fram älgarna och i fjol sköt hans pappa Robert Ramstad en älgtjur som Erik lockat fram.
– Jag gör bara så här, säger Erik och sätter händerna för mun och näsa.
Sedan kommer ett litet älgkalvsliknande ljud fram.
– Pappa har lärt mig, säger han och ler så att hela den övre tandraden syns.
Och pappa Robert kan inte heller hålla leendet tillbaka.
– Ja, han är rätt duktig. I alla fall för att vara så liten, säger han.
Ännu ett bevis på det kom nu i höst när Erik och hans farbror satt ute och lockade älg.
– Han lockade och då hörde vi ingenting och sen så frågade jag om jag kunde locka och då svarade den direkt, säger Erik på sitt försiktiga sätt.
– Den kom närmare och närmare men skjutljuset försvann så de var tvungna att avbryta. Men det var fränt för brorsan hade suttit där och brölat i två timmar och det första Erik gör så svarar den direkt, inflikar pappa Robert.
Men som regel handlar det om jakt med någon av familjens två östsibiriska laikor och den här morgonen gör man ett första släpp med sexåriga Jokke. Hunden hittar en älg men det djuret vill aldrig stå still och till sist är det ute ur markerna.
Samtidigt sitter Erik på pass med farmor Yvonne Ramstad och efter några minuter brinner elden vid tornet. Erik och Yvonne är ett, i det närmaste, oskiljaktigt team.
– Redan när han var två år gammal kunde han vara helt tyst på passet. Det är i regel jag som frågar något men Erik sitter helt tyst och väntar, säger Yvonne.
Från början hade han med sig en egen liten plastbössa varje gång han var ute.
– Han var lite som Emil i Lönneberga där. Det är aldrig något gnäll eller något klagande och på somrarna är han ofta med mig på skjutbanorna. Det älskar han, säger hon.
Varje år brukar han få ledigt en vecka från skolan för att följa med pappa och farmor på jakt.
– Jag brukar berätta lite för de andra i skolan när jag kommer tillbaka. Att sitta på pass är inte så svårt men man får tänka sig för så man inte låter, säger Erik.
– Att han är så liten och ändå så införstådd med så mycket i jakten är helt fascinerande. Och det han inte vet frågar han om, berättar farmor Yvonne.
Och pappa Robert och mamma Veronica hinner nätt och jämnt försvinna utom synhåll innan det vankas käk.
– Farmor brukar alltid ha med sig varm choklad och limpmackor till mig, berättar Erik och tar en rejäl tugga sedan han doppat brödet i den varma chokladen.
I år har han fått vara med Robert och gått med hundarna men där gäller det att strapatserna inte blir alltför långa och tunga.
– Risken finns ju då att det blir för mycket och att han blir less, säger Yvonne.
Eriks pappa är inne på samma linje:
– När vi har hundar som håller i på det här sättet kan det bli rätt långa dagar så man har ju varit orolig att man ska bränna honom. Men så har det inte blivit utan han vill komma.
Just den här dagen blir det älg efter att Robert släppt Igor, familjens andra laika, som tar ett spår. Det blir ståndskall där hunden hittat älgen och avslutet blir kliniskt.
Efter den lyckade jakten blir det en kortare paus i kojan och sedan släpper man Jokke en andra gång. Robert hittar ytterlgare en älg, men den är precis lika orolig som den första. Yvonne får ändå en skymt av den när den passerar hennes pass på cirka 100 meter.
– Det var en riktigt stor skoveltjur. Säkert tjugo pinnar i kronan men precis när jag skulle skjuta kom en bil så jag höll inne med skottet, berättar hon efteråt.
Såna älgar går heller inte att locka fast och själva lockaren, ja han hade tagit siesta inne i bilen.
– Är man tio år och har vaknat tidigt så måste man också få ta sig en tupplur, säger Yvonne och ler.
Än så länge har inte Erik något eget vapen men han har en egen jakthund. Den i dag sju månader gamla östsibiriska laikan är döpt till Schira efter Luleå Hockeys back Craig Schira.
– Jag giller Luleå Hockey och vi har haft andra hundar med såna namn. Jag tyckte hon hade så fina färger, vitt och svart, och Schira är en bra spelare så det namnet tycker jag passade till henne, säger han.
Men det är inte den enda hunden i familjen som har döpts efter stjärnor i Luleå Hockey.
– Vi hade en jämthund som hette Bautin efter Sergei Bautin. Sedan har vi haft Jarmo som var döpt efter Jarmo Myllys och vi hade också tänkt kalla en för Skuggan men då blev det en tik. Sedan har vi ju också Igor som är döpt efter Igor Larionov, berättar Robert Ramstad.
Och tanken är att Robert ska jaga in unghunden Schira – sedan ska Erik få gå med den hunden.
– Hon är fin. Det ska bli roligt, säger Erik.
Än så länge är det farbröderna Igor och Jokke som får husera i älgskogen men snart får de konkurrens från det yngre gardet.
– Vi får väl hoppas att det lyckas. Det är full fart med henne och vi har precis varit ute med henne och hon sprang över en mil. Vi ska se om det kommer lite nysnö och att vi kanske släpper henne på ko och kalv lite längre fram. Eller så väntar vi till nästa år, det är ingen brådska, säger han.
Och tioåriga Erik Ramstad är på mycket god väg att gå i sin fars fotspår. Robert, som har jagat med löshund sedan han var 21, är själaglad att Erik sätter sånt värde på att vara ute i skog och mark.
– Håller det här bara i sig så har jag om några år en jaktkompis för resten av livet, säger han.
Erik Rär inte bara duktig på att locka på älgar utan han har också gjort något annat som är ytterst ovanligt för grabbar och tjejer i hans ålder. Trots att han bara är tio år har han redan skrivit – och klarat - teoriprovet till Jägarexamen.
– Det är bra gjort. Det är nog inte många nioåringar som har gjort det men sedan lär det ju dröja till dess att han får ha egen bössa. Men han har fått prova på att skjuta lite med salongsgeväret och där prickar han, säger pappa Robert och skrattar.
Erik, han ler.
– Vi kanske kan åka till skjutbanan någon dag, säger han.
Pappa Robert ger sonen ett varmt leende och svarar:
– Det kan vi nog.