Det var omkring tio minusgrader och såg ut att bli en fin vinterdag, den där måndagen i november 2005. I huset på Lilla Granholmen utanför Piteå hade Karin och Lars Berglund som vanligt gått upp tidigt. Efter frukost åkte Karin till jobbet och Lars bestämde sig för att hugga lite skog. Han klädde sig ordentligt med flera lager kläder för att inte frysa.
– När jag var på väg ut såg jag att isen var så blank och fin, så jag tänkte att jag måste testa mina långfärdsskridskor.
Han tog bilen några kilometer bort, parkerade vid ett hus i närheten där han träffade några bekanta, och gick in och pratade en stund.
– Jag var lite tveksam till att åka, och de sa: ”Inte ska du väl ut ändå”, men så såg vi några människor åka skridskor ute på isen. Jag tänkte att håller det för dem, mitt på fjärden precis där älven har sin strömfåra, så bör det väl hålla för mig här inne vid land. Jag skulle ju inte så långt, ville bara testa hur skridskorna funkade.
Så Lars gick ner till strandkanten och åkte iväg.
– Det var länge sedan jag hade slipat skridskorna och ganska snart kände jag att de inte var så bra. Jag åkte kanske 200 meter och testade hela tiden isen med ispiken, men sen kände jag att det inte var någon mening med att åka längre. Det blåste rätt ordentlig medvind, men jag skulle ju tillbaka i motvind, så jag tänkte att nu åker jag hem igen.
Han åkte ungefär samma väg tillbaka och lade då händerna på ryggen för att kunna åka lite snabbare.
– Jag hade ju kollat isen hela vägen ut och tänkte att den kan ju inte ha blivit svagare. Det var skönt att slippa hålla på med ispiken och jag fick upp en ganska bra fart.
När han var ungefär 75 meter från land hörde han ljudet som han kommer ihåg så väl, än i dag:
– Jag hörde bara hur det sprack, att nu gick det sönder, det var liksom ett brr-ande ljud runt omkring mig. Sedan föll jag bara ner.
På ett ögonblicks sekund hamnade han i det iskalla vattnet. Ispiken flög iväg i tumultet och han tappade en lins och hörapparaten när han sjönk under ytan. När han kom upp igen försökte han kisande se sig omkring, men kunde inte upptäcka någon människa i närheten. På något sätt lyckades han ändå vara klar i tanken. Han intalade sig själv att han skulle hålla sig lugn och att det inte var någon mening med att skrika. I stället började han metodiskt att kämpa för sitt liv.
– Det var som om jag bestämde mig där och då för att ta det lugnt och tänka klart. Jag försökte ta simtag för att ta mig upp och det gick väl ganska bra. Men när jag försökte dra mig upp sprack isen och gick sönder, det blev bara ett stort hål.
Det blev tyngre och tyngre allt medan minuterna gick.
– Jag hade helt fel klädsel med helly hansen-underställ och flera lager utanpå det. Kläderna blev snabbt blöta och tunga. Det kändes inte som byxor, mer som timmerstockar, och det gick inte längre att ta simtag så jag höll mig uppe bara med armarna. Sen blev det kallare och kallare.
Många tankar hann gå genom huvudet medan han låg där i vattnet.
– Medan jag kämpade så tänkte jag på livet. Inte så att det var dödsupplevelser, att mitt liv spelades upp på film, mer att det var väldigt onödigt att det skulle sluta så här. Och jag tänkte på Karin.
Till slut började han känna att det inte skulle sluta väl.
– Det kändes absolut så. Jag tänkte att jag tar mig inte upp, det går inte. Men så kom jag på att jag hade ju isdubbarna runt halsen. Jag försökte med dem, men det var samma sak. Isen gick bara sönder, och för varje gång blev jag tröttare och tröttare. Till slut blev det lite fastare is och jag kände att nu höll det lite grann, så jag kunde dra mig upp med överkroppen på iskanten. Då brast det igen.
Precis då kom en helikopter. Lars kände stor lättnad. Vad han inte visste då var att den var på väg ut på ett annat larm, till de människor som Lars såg tidigare, som åkte längre ut och som nu även de gått genom isen.
– Vad bra att den kom, nu orkar jag inte länge till, hann jag tänka. Så svängde den och for åt ett annat håll. Då kände jag att det är kanske inte är länge kvar nu. Skrik inte, spara det du har, spara krafterna, tänkte jag.
Lars Berglund funderade på om han över huvud taget skulle orka dra sig upp en gång till. Han låg så stilla han kunde och försökte vila lite.
– Så fick jag ett bra tag med isdubbarna, drog mig upp och kände: Yes, det håller! Det var en fantastisk känsla. Det var sån blankis så jag gled som en säl, men jag började dra mig fram. Det lustiga var att jag tog mig fram precis som man ska göra, åt samma håll som jag kommit. Det gjorde jag fullständigt omedvetet.
Efter 10–15 meter vågade han resa sig upp och tog sig till huset där han hade parkerat sin bil.
– Jag gick in och sa att om någon kontaktar er och frågar om någon gått ner i en vak så kan ni säga att den personen klarade sig. Sen åkte jag hem. Vad skulle jag annars göra? Jag var nog ingen säker chaufför men jag ville bara hem och byta kläder. Jag frös så fruktansvärt så jag satte igång bastun och satte mig i den och väntade på att den skulle värmas upp. Efteråt fick jag veta att det var tur. Om jag hade satt mig i en het bastu så hade jag dött. Då pumpar hjärtat på mot blodådrorna som är ihopdragna, och då trycker hjärtat sönder dem. Där satt jag länge.
Hans hustru Karin visste ingenting om dramatiken som utspelat sig medan hon var på jobbet:
– Jag kom hem klockan fyra och då berättade han hela historien. Jag höll på att få en chock. Samma kväll åkte vi till kulturföreningen Ordmån, men Lars gick inte att prata med och var inte sig själv. Det syntes så väl att han var chockad, berättar hon.
Närmaste tiden efteråt fick han flera gånger ”flashbacks” med minnesbilder från händelsen på isen. Han kunde vakna mitt i natten av att han grät, och när han duschade och såg vattnet rinna längs duschkabinens frostade väggar kände han starkt obehag.
Hur länge låg du i vattnet?
– Jag tror att det var lite drygt fem minuter, men jag kommer ihåg allt som hände och vad jag tänkte. Framförallt var jag förvånad över att jag var så lugn, mitt i allt elände.
Han berättar att han för mer än tio år sedan, under någon av sina många Rysslandsresor, började bada i upphuggna isvakar efter bastubad, en tradition som han också tagit med sig hem till Granholmen.
– Så för mig var det ingen chock att hamna i kallt vatten, jag visste hur det kändes.
Lars Berglund berättar om den tacksamhet han känner för att han fick en andra chans till livet, och förundras över det faktum att hans barnbarn Majken föddes samma datum som isolyckan, sex år senare.
– Under alla åren som har gått sen händelsen på isen så har jag sagt att jag firar min födelsedag nu, för att det känns som att jag fått ett extra liv. Och så kom Majken, det är ju fantastiskt. Tänk att jag får vara med om henne.
Han tittar ut genom köksfönstret, lutar hakan mot handen och funderar lite medan han stryker fingrarna genom skägget.
– Barn är så viktiga. Där får man den nära kontakten, omedelbara sinnesyttringar och kärlek. Majken och jag är väldigt tajta. Hade jag drunknat den där gången hade jag aldrig fått uppleva henne, och när jag tänker på det känns det bra.
Han ler lite klurigt och säger:
– Ju längre tiden går, desto mer medveten blir jag om vilken tur jag hade som klarade det där – och att jag inte blev, som de säger på pitbondska, åbbarmatn”.
Fotnot: Åbbarmatn=abborrmaten