– Aaah, fan, vad svårt.
Anders Rensfeldt kliar sig i huvudet. Att välja ut en plats i hemstaden som känns extra mycket Movits är lättare sagt än gjort. Hertsön kan tyckas givet, men om sanningen ska fram är det den lilla studion i mammas och pappas holk som i så fall ska lyftas fram.
Istället beger vi oss ut på stan som idag sjuder av mer liv än någonsin tidigare en vanlig torsdag i september. Det är matmarknad och även om det kanske stundtals luktar storstad, infinner sig den där Tokyokänslan inte riktigt.
– Stopp! Här.
Duo nöjes fotograf Josefin Wiklund stannar Movits musikaliske motor framför Strands neonljus – närmare än så här kommer vi inte.
2008 släppte Movits debuten Äppelknyckarjazz. Superlativen lät inte vänta på sig och både Europa och USA kallade. 2011 kom uppföljaren Ut ur min skalle och tre rätt slutkörda killar lovade sig själva att frigöra mer tid inför nästa platta. Den plattan är här nu. Huvudet bland molnen släpps den 18 september och Anders skrattar:
– Det har varit ganska hoppigt. Vi har inte fått ihop någon fokuserad studiotid. Två veckor som längst har vi suttit och det är väl inte ultimat. Men till nästa platta ska vi försöka få bättre tid.
Medan Äppelknyckarjazz andades en slags 30-talskänsla, tog andra plattan oss mer mot 50-talet. På Huvudet bland molnen kommer influenserna snarare från 60- och 70-talet med både hippieflörtar och tyngre beats.
– Ja, den här plattan är nog hårdare. Speciellt i jämförelse med den första. Men för oss känns det mer som en naturlig utveckling, säger Anders och fortsätter:
– Vissa låtar är mer hiphop. Vissa mer... det vette fan. Varje platta har tagit oss framåt i tiden. Men vi har alltid stått på en hiphopgrund.
Vi har kommit fram till stadshuset. Att försöka fånga hela stan med Anders i förgrunden är nästa plan.
– Fett att söka locations i Luleås så här ändå. Och där uppe har jag aldrig varit, säger Anders.
Men i receptionen tar det tvärstopp. En vigsel på översta våningen grusar planerna.
– Faan, jag som var så taggad. Men vi kanske ska bege oss mot polishuset. Det måste vara stans fulaste byggnad, konstaterar Anders.
Istället fastnar vi i Stadsparken – det närmaste hippietillhåll vi kan finna.
När första singeln från Huvudet bland molnen släpptes i februari i år, var influenserna från tiden på vägarna i USA tydliga. Röksignaler andades spagettiwestern och att den gamla, amerikanska kulturen inspirerat är inget Movits sticker under stol med.
– Det är svårt att inte inspireras av den. Men man smittas ju av allt. Som Japan, även om vi inte direkt kände oss sugna på att göra Tokyopop efter den resan.
– Japan är verkligen skitfett. Det var en speciell grej att vara där. Man blir omhändertagen på ett helt annat sätt. Och Japan är faktiskt det land vi sålt flest fysiska ex i.
Om bara några veckor bär det av mot Asien igen. Gig i sex japanska städer väntar innan en rad spelningar i även Tyskland och Schweiz. De svenska datumen låter vänta på sig men enligt Anders håller bandet på att leta ett lämpligt spelställe i stan.
Känns det fortfarande nervöst inför ett skivsläpp?
– Absolut. Nog blir man fortfarande pirrig, det måste man bli. Men vi är mer nervösa för recensioner än gig.
– Men jag har inte riktigt fattat att plattan snart släpps. Jag har inte riktigt hunnit reflekterat över det. Men vi är förväntansfulla. Speciellt när vi försökt ta nya riktningar.
Anders lyfter speciellt fram titelspåret – ett svävigt stycke på hela åtta minuter som helt saknar både swing och danstakt.
– Det har ju medvetet blivit fler lugnare låtar. Vi vill kunna få ned tempot när vi är ute och spelar. Så det ska bli kul att se om det flippar eller floppar.
Vi rör oss bort från Stadsparken. Buskaget vid parkens ingång som Josefin placerar Anders i, luktar öl – och snabbt är vi ute på gatan igen.
– Nä, vänta nu.
Anders stannar utanför Quality hotel och pekar på den ljust senapsgula fasaden.
– Det här måste ju lätt vara den fulaste byggnaden i stan.