Kulturchefen K ser om sitt hus...

Den dag stadens kulturarbetare inte bara fick skäligt betalt, utan också trygga anställningar och garanterade penionspoäng, samlades de i fiket på Kulturhuset. Från sin utsikt och över på- och tretårar, såg de kulturchef efter kulturchef med trötta steg gå till sina kontor och sina projektanställningar. Gång efter annan möttes kulturarbetarna på fikaparnassen, som fiket kallades i folkmun, av avundsjuka blickar från kulturcheferna.
Till skillnad från kulturarbetarna behövde kulturcheferna inför varje nytt kvartal redovisa vad de hade gjort och varför deras projektanställningar behövde förlängas. Varje ny ansökan gjorde sig bäst om den kläddes i språkdräkt av de för tiden rådande bidragsöppnarna i form av "Barents-samarbete", "regional mångfald", "litterär turism" eller liknande käckt epitet.
Kulturchef K var föga på humör när han nådde sitt tjänsterum och stängde dörren bakom sig.
- Dessa dagdrivare, muttrade han.

Men ilskan över de i parti och minut fikande kulturarbetarna förbyttes i andra tankar. Det närmade sig slutet av kvartalet och han var tvungen att förbereda en ny ansökan som skulle försäkra honom om ytterligare anställning. En av formulärets frågor stack ut och irriterade honom.
14) Redovisa intäkter och insatser som motiverar din lön och fortsatt anställning.
Kulturchef K kände hur svetten bröt fram i pannan och funderade vad han skulle svara. Beslutet om att avgiftsbelägga användningen av datorer i biblioteket, måste han rimligen kunna ange. Liksom att konstnärer och författare numera fick betala för att få utställningsplats eller bokbord på Bok & Bild.

K hade flera förslag på hur man skulle kunna avgiftsbelägga saker och ting i kulturhuset. Om kulturella aktiviteter inte kan gå runt för egen maskin har de inget i huset att göra, tyckte han. K kände att han började få ordning på husets ekonomi och om man bara slapp att behöva att göra med stadens kulturarbetare, skulle inget onödigt krut behöva spillas. K såg ett skimrande ljus sticka in mellan persiennerna som fick representera hans tankar om en skön och lönsam förening mellan huset och folkkära artister, uppbackade av produktionsbolag. Det är sådan musik som ger klirr i kassan, myste han.
Ändå, blanketten måste fyllas i - annars hotade tillvaro på a-kassa. K beslöt att fundera på fråga 14 över natten. På väg ut från kulturhuset såg han hur kulturarbetarna fortsatte att hiva i sig kaffe på fikaparnassen. K tog mod till sig och gick fram till dem:
- Har ni inget annat att göra?
- Vadå? svarade en av konstnärerna. Vi arbetar, spånar idéer.
K vände demonstrativt på klacken och begav sig hemåt. Som den aktive kulturadministratör han nu var, fick han inte slarva med den reproducerade delen av dygnet. Är man kulturbärare, så är man.
Obehaget av svett som bröt fram i pannan påminde om det från dagen innan. K tittade sig omkring, såg väckarklockan, nöp sig i armen och blev genast klar över att det bara var en dröm.
Vederkvickt nådde K kulturhuset. Fikaparnassen var tom. Det såg ut att bli en bra dag. Och fick man inte ordning på torpet, så skulle det banne mig bli det i huset. Peo Rask

Kulturchefen K ser om sitt hus...

För kulturarbetaren gäller projektansökningar och pengaskramlande, samtidigt som man ska vara kreativ och producera kultur. Peo Rask reflekterar över en alternativ verklighet - om än en dröm...