Utsikten från villan på gamla Bergnäset är magnifik och från stranden kan man se Bergnäsbron och Gültzaudden inne i Luleå. Utsikten i Anders Bylunds hobbyrum går heller inte av för hackor för när man kliver över tröskeln träder man in i en helt ny liten värld.
I ett cirka 20 kvadratmeter stort rum har han byggt upp spår, broar, tunnlar och stickspår och allt detta kringgärdas av ett miniatyrlandskap med berg, skogar, djur och en rad små detaljer som gör att ögat hela tiden fastnar på något nytt.
Det här är verkligen en värld att förlora sig i och när den gula och orangefärgade rälsbussen dyker upp färdas mitt minne 40 år tillbaka i tiden till tågstationen i Bjurå där Haparandabanan passerade.
– Minnen väcks till liv, det brukar kunna vara så, säger Anders Bylund och ler.
Sedan fortsätter rälsbussen vidare runt nästa krök. Anders visar en ny finess där en montör vid en motorcykelverkstad sitter och svetsar och där Anders med en enkel knapptryckning på fjärrkontrollen kan åstadkomma en verklighetstrogen svetslåga.
– Den nya tekniken som man använder öppnar också nya möjligheter, förklarar han.
Och det här är ett intresse som följt honom genom hela livet.
– När jag var fyra månader till min första jul 1956 tyckte min mor att Anders här, han ska få en chans till en fin hobby och hon gillade själv modellbyggen så då fick jag mitt första lok, berättar Anders Bylund.
På den tiden var det också väldigt vanligt att barn och framför allt unga grabbar hade större eller mindre modelljärnvägar. Under de första sju åren fanns inte plats att bygga upp modelljärnvägen utan den sattes samman till jul och på det viset blev det också en känsla av högtid att köra med loken och vagnarna.
– Första minnet är nog från när jag var fyra år och där vi byggde legohus och körde tåg. Men visst var det tråkigt när julen var över och man blev tvungen att plocka bort allt, säger han.
När familjen flyttade till Sävar i Västerbotten fick han större plats och kunde bygga ut anläggningen.
– Och den anläggningen fick stå uppe där ända till dess att jag flyttade hit till Luleå 1975 i och med att jag började studera på högskolan här. Då blev anläggningen kvar hos mina föräldrar i några år och då blev det en svacka men inte en svacka i intresset utan mer av praktiska skäl. Jag bodde inackorderad där det helt enkelt inte fanns plats, säger han.
För tolv år sedan byggdes det hus som han bor i i dag och det har han också ritat själv.
– Jag kan nog säga att det var en dröm som jag haft och jag ville ju ha så stort rum som möjligt men man måste ju få plats med lite annat i ett hus än bara tåg och räls, säger han och skrattar.
Han minns fortfarande känslan när han fick börja forma landskapet där allt skulle ligga.
– Jag fick hjälp av min svärfar med att göra ramen och det var ju härligt att få en start och se det börja ta form, säger han.
Men att bygga ett helt landskap med allt vad det innebär av miniatyrfigurer, natur, byggnader och tekniska lösningar tar sin tid och det dröjde två-tre år innan det gick att köra ett helt varv med ett tåg.
– Det är roligt det också men det är många yrken som man måste fuska i. Först ska man ha ramen och då ska man vara snickare. Sedan ska man lägga spåren och då måste man vara elektriker och man måste också vara mekaniker och lite konstnär för man ska ju avbilda en verklighet, säger han.
Det han har skapat i sitt järnvägsrum är verkligen något alldeles extra.
– Jag har verkligen försökt att göra det här så fint som jag bara kan, säger han.
Är det här en ensamgrej eller är det någonting man delar med andra?
– Man delar med andra om man vill. Tyvärr finns det nog många än som håller det för sig själv att man leker med tåg. Men jag hymlar inte med det. Jag leker också. Och det är inget fel i det. Leker och bygger. Sedan vill jag få det så levande och verkligt som möjligt.
Vad är det som gör att du efter ett helt liv med hobbyn fortfarande tycker det är lika roligt?
-– Grunden är ju att man bygger sin egen lilla värld och hur den ska se ut. Det är jag som formar någonting. Har man fått ett yrke som pappersvändare med översiktlig och långsiktig planering är det här en kontrast där man gör något och man ser resultatet direkt.
Det måste också vara kreativt?
– Ja, det tycker jag att det är. Sedan strävar man efter att det alltid ska bli bättre. Det jag gör ska se ännu verkligare ut och bli ännu bättre än det jag har gjort tidigare och därför tar det ännu längre tid att göra någonting i dag. När man var yngre kunde man smälla ihop en anläggning på ett par helger.
Vad är roligast, att forma eller att köra?
– Det är nog att forma. Att bygga upp ett landskap som ser verkligt och bra ut och där tåget också fungerar bra. Det är en skön känsla när man har lyckats.
Finns det mindre roliga delar i det här?
– Ja, det gör det. När man håller på att dra kablar till den sjuttonde växeln. Det är enahanda. Eldragningen hör inte till det roligaste om man så säger. Det är roligast när man är på landskapsnivå där jag nu är och där man håller på att forma landskapet så att det ska se verkligt ut.
Men du tröttnar aldrig?
– Nej, egentligen inte. Det är så många olika moment så man hinner inte tröttna. Ibland sitter man och knåpar och bygger ett lok och ibland bygger man hus och ibland håller man kanske på med landskapet och försöker att få till grönskan i det.
Det var aldrig aktuellt för dig att bli lokförare?
– Ja jag provade faktiskt när jag gick ut gymnasiet men jag såg för dåligt så det blev aldrig aktuellt av den anledningen. Sedan blev det tekniska högskolan och så halkade jag in på samhällsplanering istället.
När du har haft det här intresset och var i artonårsåldern och träffade en tjej, hur hanterade du det då?
– Det var en period där i tonåren under sjua, åttan och nian som jag höll lite tyst då och några retade mig. Men redan i gymnasiet bestämde jag mig och tänkte varför ska jag hymla med det här? Så jag berättade det när jag var 17 år.
Hur blev reaktionen?
– De tyckte det var jättekul. Och på den vägen var det. Det har inte varit några problem och när jag har träffat någon tjej förde jag nästan medvetet in samtalet på vad jag gjorde på fritiden och jag har aldrig mötts av några negativa reaktioner. Snarast tvärtom. Tjejer har nästan blivit ännu mer intresserade. Inte av tågen men av modellbyggena och landskapet. Så det var inget problem. Många har nog sett Stig-Helmer i Sällskapsresan och jag tycker att det är kul för han har gjort pr för den här hobbyn.
Hur mycket kostar hobbyn?
– Den frågan vet jag alltid kommer. Det finns ingen gräns. Det beror var man lägger ribban. Det finns ju handgjorda grejor men köper jag ett ordinärt lok i dag så kostar det tvåtusen kronor. Jag känner att det som har varit dyrt är när man köper växlar och när man köper lok. Annars har jag samlat på mig saker genom åren.
Vad köper du?
– Det är nog framförallt svenska lok men jag köper också utländska förebilder. När man har hållit på ett tag har man samlat på sig mer än man kan köra med så de ligger i skåp och lådor och man får byta lite emellanåt. Så det är lite samling i det också.
Vilket är världens vackraste lok?
-– Det var svårt. Ett gammalt ånglok är väldigt vackert på sitt sätt men ska man se vad jag har upplevt i verkligheten är nog SJ:s Ra-lok lite extra. Det var något nytt när jag var liten och det kommer jag ihåg från Uppsala. Det var orange och innan det var ju allt brunt eller svart.
Känner du att du är färdig när det här är klart?
– Jag har ju byggt det här ganska avancerat och hållit på i tio år och ännu finns mycket att göra. Landskapet är inte alls färdigt så det här är en lång process. Sen är det ju så att det här ska vara roligt. Ibland är jag för trött och då kan det gå en tid när jag inte alls är in i rummet och på somrarna är det trädgård och båtliv och resor istället. Det ska vara lustfyllt och det är klart att den här tidsplanen har redan spruckit fruktansvärt (skratt).
Vad ger det dig att komma in i det här rummet?
– När jag får stå och köra är det en avkloppling men jag kan ju sätta mig och hålla på med något och då flyger tiden i väg. Jag är i min lilla värld och då försvinner jobbet helt. Och det är så en hobby ska funka och det får aldrig bli ett tvång. Jag går sällan dit om jag ska iväg på en halvtimme.
Har du någon dröm med ditt projekt?
– Det är väl att det ska bli färdigt men samtidigt blir man ju aldrig riktigt färdig. Man kan alltid ändra och detaljera ännu mer. Drömmen är att komma vidare, komma över några kullar som man måste passera för att komma vidare men som kanske inte är så roligt att göra. Drömmen innan man lägger näsan i vädret är väl att man ska få den visningsfärdig (skratt).