Ett rum som badar i färg och ljud, likt en skog full av fågelsång eller den bultande känslan av ett hjärtas taktfasta slag.
En naken vägg där alla får vara delaktiga i ett verks tillblivelse med hjälp av borrar och plugg.
En skulptur av ull i form av en omkullvält kopp med rinnande kaffe, skapad som en tuftad matta.
På torsdagen är det är vernissage, och det är barn som får öppna utställningen.
– Barnen är vår kommande publik, med dem får vi många andra besökare. Och här får de ta sig an konsten handgripligen, säger Ingela Ögren Weinmar, intendent och konstpedagogisk ledare.
Havremagasinets Peter Sundström tillägger nöjt:
– Äntligen har vi fått göra en skylt med texten ”Rör gärna konsten med varsam hand”.
Högst upp i huset visar Maja Michaelsdotter Eriksson fyra skulpturer. ”Till the End of the World” är skapad direkt för utställningen. Hon har arbetat med skiftande material som betong, socker och nylonstrumpor, och med den textila tekniken tuftning.
-Jag är intresserad av när man inte riktigt vet vad som är hårt och mjukt, eller när man inte kan definiera materialen. Men också tematik som kropp och mat, förföriskt eller motbjudande? Jag försöker få in hela spektrumet, att vi ser saker på olika sätt.
Hon gör gärna tuftade ullmattor med matmotiv, som en köttmatta och en tomatmatta.
– Det är kul när man får gå i maten, det gillar jag. Kropp och mat blandat, då händer också saker inuti, det är min tanke.
Hon berättar om sin treårige sons reaktion:
– Han tittade och sa ”Va, vad knäppt!”. Jag blev jättenöjd över den reaktionen, även om jag själv har tänkt på ett annat sätt. Det handlar om slöseri, hatkärlek, hur vi konsumerar – men det behöver ju inte andra veta. Att säga ”vad knäppt” är också jättefint.
En skulptur är gjord av 30 kilo socker, ett billigt och nedbrytbart material. De tuftade mattorna tillverkas till stor del av ull.
– Jag vill inte jobba så mycket med lack och plast längre. Det känns viktigt att det jag producerar inte blir en belastning.
Textilen har varit hennes väg in i konsten, och finns med även i det skulpturala.
– För mig är allt jag gör textil. Det är alltid textil som får mig att väcka en kombination eller rörlighet, den finns alltid med i tanken.
En trappa ner har bildkonstnären Åsa Langert och ljudkonstnären Jens Hedman tillsammans inrett sitt ”Multiversum”. Vid två tillfällen har de besökt Havremagasinet för att förbereda.
– Det som förenar våra konstarter tror jag är det rumsliga. När vi kommer till en plats tar vi verkligen in rummet, mäter ljud- och ljusförhållandena, berättar Åsa Langert.
Jens Hedman är tonsättare, mest av elektroakustisk musik.
– Jag jobbar mycket med massor av högtalare, så man verkligen omsluter publiken med ljudet. Jag tror att vi har 40 högtalare här inne.
Tillsammans med Åsa Langerts stora, kraftfullt målade monokromer bygger de upp ett rum med olika stämningar och färger i förändring.
– Det här är också en plats för att upptäcka sig själv, och upptäcka att man kan se saker och ting ur olika vinklar, säger hon.
De träffades 1998 i ett konstnärligt samarbete. De blev ett par även privat, men det dröjde tjugo år innan de samarbetade yrkesmässigt igen. Utställningen i Havremagasinet är alltså deras andra tillsammans.
– Vi hittar en balans där vi möts. Det här verket är inte bara visuellt, musiken ska ta lika mycket plats. Inte bara som ett understöd, utan på lika villkor, säger Åsa Langert.
Målaren Jacob Dahlgren presenterar ett verk som tar form under utställningens gång, med hjälp av borrar och plugg som besökarna får använda.
– Verktygen och byggprocessen blir själv konstverket. Jag kan inte styra, det blir vad det blir.