Vi är bortskämda Luleåbor som på blott tio månader har ärats med Titiyo i stan mer än en gång. Senaste konserten förra sensommaren på Musikens Makt hann jag själv bara se glimtar av. Och visst har det gnagt en smula att inramningen inte skulle vara densamma den här gången, och då tänker jag främst på mörkret. För Titioys live-akt gör sig betydligt bättre på ett nattsvart Gültzaudden. Småsaker, visar det sig, eftersom jag har glömt bort det, så snart den öppningslåten ”Första sången” har klarats av.
På ”13 Gården” (2015) gjorde Titiyo musik på svenska för första gången. Det är också första gången hon skildrade sin uppväxt i skivform. Svenskan gjorde att Titiyo tvingades skala i språket. Men trots att låtarna på ”13 Gården” innehåller låta säga hälften så mycket text som någon av Thåströms senare skivor så är den minst lika rik på intryck. Referenser om musiken hon lyssnade på (Noice och Whitney), hur och berusade sig (korta Kent och Kir), kompisarna hon umgicks med (Jenny och Maria) är lika personliga som allmängilltiga.
Ovan nämnde referenser dyker upp i kvällen andra låt – ”Solna” – orten där hon också växte upp. Därifrån är konserten ett smått perfekt paketerat Titiyo-paket som innehåller det allra nödvändigaste. För det är uteslutande låtar från ”13 Gården” samt tre av hennes tidigare brakhits insprängda i mitten.
Uppbyggnaden av konserten – tillsammans med låtarrangemangen – gör att de 61 minuterna känns som max 20. Hon vårdar låtarna ömt, och det är slående hur medveten Titiyo är om hur man lyfter dem live. Hellre att konserten är ett par nummer kortare, än att någon av låtarna får för lite tid. Ingen människa som såg konserten kan beskylla Titiyo för att ”riva av” en enda av låtarna.
Hitsen i mittenpartiet är alla omstöpta och uppdaterade med fingertoppskänsla. Genombrottet ”Man in the moon” är hårt uppbyggd av synthar, och samtidigt detaljrikt utsmyckad.
”Longing for Lullabies” låter hon pågå, för hon vet att ingen i publiken vill att den ska ta slut. Överlag är hon noga med att krama låtarnas outron in i klimax. När den nedbromsade ”Come Along” sedan är över gör hon en ”Hålla dig vaken” som bultar vackert.
Vi får oss också en helt nyskriven låt till livs. Den ska vara ute efter sommaren, berättar hon. Om jag längtar dit? Japp! Om jag och Titiyo kommer ses igen? Japp! Vi ses snart, säger hon lämnar bandet som själva får avsluta ”Drottningen är tillbaka”.