Kvällen är kylslagen och uppe på scenen håller Miss Li på att självantända. Hon skuttar och far, kelar med publiken vid kravallstaketet, och hon bestiger sitt röda piano.
Energin hade varit smittsam om det inte vore för det att jag helt enkelt är allergiskt mot själva konceptet. Jag tål inte kabarétpop. Jag vill gå och köpa en langos varje gång gitarristen visar upp sina gymnastiska färdigheter. Och när låt efter låt trissas upp in absurdum tänker jag att Miss Li bäst hade passat som husband på Gröna lund. En annan idé hade varit att flytta fram Norrahamn-scenen ett par hundra meter, så att tivolibesökarna på Hamnfestivalen hade fått vettig musik att åka karusell till. "Stupid Girl" hade passat utmärkt som soundtrack till en tur i virvelvinden, och bandets knasiga jam i "Oh Boy" skulle göra sig fint som ljudkuliss till vilken clown-show som helst.
Konsertens enda riktigt förskonande drag är Linda Carlsson röst, som både är urstark och sprucken - och i "Love Hurts" gör hon sig påmind av vad hon hade kunnat vara. Hon sitter även på en karisma som tyvärr känns sorgligt bortkastad ikväll.