- Ja, det är förfärligt underligt, svarar chefen för Giron sámi teáhter Lena Engqvist Forslund. Men vi hade inga turnépengar och spelade de föreställningar vi kunde sälja här i Kiruna.
Ett liknande svar får vi från Dan Swärdh på Teater Scratch. Han har märkt av att många av de som är satta att köpa turnerande barnteater har fått mindre pengar.
- Vi lyckades inte sälja mer.
Ni gör bara 27 föreställningar av en produktion på ett drygt år, är inte det ganska lite?
- Ja. En gång i tiden var det inte ovanligt att vi spelade över 100 föreställningar av en barnpjäs, berättar Dan Swärdh.
En paradox infinner sig. Draget till sin spets så ger alltså de båda teatrarna beskedet att - de i och för sig får generösa anslag för att producera teater - men när det är tänkt att pjäserna ska ut på turné till publiken så går det trögt. Det saknas både köpare och pengar till själva turnén.
När chefen på Norrbottensteatern Karin Enberg ställs mot de här uppgifterna kan även hon bekräfta läget, speciellt när det gäller barnteater.
- Jag tycker det är självklart ur ett medborgarperspektiv att barn ska få se teater i skolan, säger hon.
Men skolorna uppfattar hon som vingklippta i många kommuner. Norrbottensteatern skulle ha kunnat spela succén Findus flyttar ut till många fler barn i Norrbotten. Pjäsen är producerad och spelklar till ett ganska billigt pris på 6.000 kronor per föreställning. Men en del teaterföreningar är ovilliga och många kommuner har också tunn plånbok och inte så mycket pengar avsatta till inköp av barnteater.
- Det här gör mig irriterad och sur, säger Karin Enberg.
Men om ni ändå får 35 miljoner i anslag per år och har en färdigproducerad pjäs, varför kan ni då inte spela den gratis?
- Vi har inte råd, svarar hon.
Produktionen är ju - sant som det är sagt - redan finansierad. Men att turnera kostar pengar i form av resor, boende, teknik och traktamenten. Föreställningar måste arrangeras också. Det går inte att bara sätta sig i en turnébuss och åka ut i länet. Och för att sköta ett sådant arbete har Norrbottensteatern inga pengar avsatta.
De turnéer som teatrarna förväntas göra åker alltså rutschkana in i ett köp-sälj-system uppbyggt av teaterföreningar, skolor, kommuner och andra institutioner. Här är även Riksteatern en aktör.
För barnkultur har de flesta kommuner en samordnare. Men olika kommuner har olika lösningar och olika budgetar. Skillnaderna är stora, förklarar teaterkonsulenten i Norrbotten, Åsa Lundmark.
Hennes genomgång av läget visar att det i Luleå finns endast 22 kronor per barn för inköp av kultur. I Haparanda är motsvarande summa sex gånger så hög. Här finns 134 kronor avsatta till barn och ungdomar.
Tydligt är också att antalet barnteaterföreställningar har minskat dramatiskt i Norrbotten de senaste tio åren. Guldåret 2000 spelades 372 föreställningar i länet, för att sedan dala. År 2006 var samma siffra nere i 133 och var således nere på mindre än hälften. Man bör då ha i åtanke att antalet barn i Norrbotten samtidigt minskade med närmare 7.000 mellan åren 2002 och 2009. Sammanfattningsvis kan man konstatera att antalet barnteaterföreställningar halverats samtidigt som antalet barn minskat med ungefär 20 procent.
Men ju mer NSD Kultur gräver sig in alla fakta runt köp-sälj-systemet för framförallt barnkulturen så blir bilden allt mer luddig och komplicerad. Det visar sig att en helt annan kulturinstitution, nämligen Norrbottensmusiken, lyckats teckna ett avtal med länets kommuner där de på förhand förpliktar sig att köpa in ett antal arrangemang. Och svaret teatrarna ofta påstår sig få, när de försöker sälja till en del kommuner, är att pengarna helt enkelt är slut. Beskedet ges med hänvisning just till avtalet med Norrbottensmusiken.
- Teatervärlden är mer spretig och fri, anger teaterkonsulenten Åsa Lundmark som ett av skälen till att teatern inte kan agera lika samlat och kraftfullt som Norrbottensmusiken.
Men ingen NSD talat med från de olika teatrarna vill kritisera Norrbottensmusiken för denna obstruktion. I stället rycker man på axlarna och gratulerar till ett mycket smart drag.
Likväl verkar det beryktade avtalet stå i vägen för teatrarna. Och de skattefinansierade institutionerna har nu hamnat i en situation där de konkurrerar ut varandra.
Problemet för bland annat teatrarna att nå ut med sina produktioner har nu uppmärksammats av landstingets kulturdivision som skottat in extrapengar i systemet. För i år är summan en miljon kronor i så kallat turné- och arrangörsstöd.
- Men köparen bestämmer ju själv vad den vill satsa på, säger Elisabeth Lax som är chef på landstingets kulturdivision i Norrbotten.
Ett kulturpolitiskt mål som funnits, mer eller mindre uttalat, är ju att varje skolbarn ska få se minst en teaterföreställning per år. För att nå detta mål har Norrbottensteatern helt enkelt nödgats gå till näringslivet. Nyligen har man nämligen tecknat ett treårigt samarbetsavtal med LKAB och på så sätt lyckats garantera att i vart fall alla barn i Malmfälten - från förskola till gymnasium - ska få se minst en föreställning.
Enligt LKAB är det i dag endast tre procent av eleverna i Kiruna och åtta procent i Gällivare som har den möjligheten.
- Bra kvalitet och rika möjligheter i skolan är viktiga ingredienser för attraktiva kommuner med förmåga att locka arbetskraft, säger LKAB:s kommunikationsdirektör Lotta Fogde.
Teaterkonsulent Åsa Lundmark konstaterar:
- De flesta kommuner i Norrbotten uppfyller målet med en teaterföreställning åt alla skolbarn, men inte alla. Gymnasiet är ett sorgebarn. Inte ens hälften av alla kommuner har några särskilda pengar avsatta till att ge sina ungdomar scenkonst.
Att Luleå som största kommun bara avsätter 20 kronor per barn och år för inköp av barnkultur drabbar hela Norrbotten negativt, menar Åsa Lundmark.
- Om Luleå skulle satsa mer på barnteater så skulle det bli lättare för övriga kommuner att haka på. Turnéerna blir billigare och fler köper samtidigt.
- En uppryckning i Luleå skulle ge en uppryckning i hela Norrbotten.
Om det är ett gytter av system, bidrag och aktörer inom barnkulturen är det snarare tvärt om för Giron sámi teáhter i Kiruna som mer eller mindre är utan nätverk av köpare och arrangörer för samisk teater.
Här har det dock dykt upp en pott minoritetsspråkspengar. Nytt för i år är att en del kommuner tillåter inköp av kultur för dessa anslag.
- Vi har egentligen ett uppdrag att turnera i hela Sápmi, men inga speciella pengar avsatta för det, säger Lena Engqvist Forslund som är chef på samiska teatern i Kiruna.
En utredning om Giron sámi teáhter som bland annat tar upp dessa frågor väntas komma 14 januari.