För snart sju år sedan bildades Gubbröran i Piteå. Det var Bo Forsell som tog initiativet och som startade gruppen tillsammans med Hans Hansson:
– Jag hade träffat Hans många gånger ute på isen där vi åkt skidor och långfärdsskridskor. Han verkade vara en trevlig person och jag föreslog att vi skulle starta en samtalsgrupp för män. Det ena gav det andra och sedan blev vi fem personer som började träffas en gång i månaden.
Gruppen har bestått genom åren. En av dem arbetar fortfarande, de andra är pensionärer. Alla är aktiva, reser mycket och är engagerade i olika sammanhang, men Gubbröran vill de inte missa.
– En enda gång har det hänt att en var borta. Det är gemensamt för oss alla, att ingen vill hoppa över. Vi har alla ett sånt behov av att få träffas, så vi kämpar för att få ihop en tid som passar alla varje gång, säger Hans Hansson som var värd för deras allra första träff då de fikade och pratade:
– Bo kallade det för det goda samtalet. Det handlar mycket om att ta upp ämnen som vi män inte så gärna pratar om. Det kan vara sorg, kärlek eller personliga och svåra saker som man har svårt att öppna sig kring. Sedan utvecklades det till tematräffar, och så började vi äta middag tillsammans, säger han.
Bo Forsell berättar att hans förväntningar på gruppen inte infriades till en början:
– Jag tyckte att det fanns mycket rädslor för att blotta sig. Mansrollen var fortfarande stark i gruppen, och vi har fortfarande en lång väg att gå. Det handlar i grunden om trygghet. Jag kan sakna den altruistiska hållningen, att man är lite mer nyfiken, ägnar mer tid åt reflektion och skippar rätt och fel. Jag vill ha mera: ”Nämen Hans, hur menar du egentligen, fortsätt med din tankegång här.” I stället för att hamna i: ”Vad sa du? Jag tycker så här, du har ju fel.” Men vi har förändrats, det händer mer och jag trivs bättre nu.
Hans Nordmark tycker att Bo Forsell låg steget före eftersom han tog initiativet till gruppen:
– Jag hade inte förberett mig alls. Bo hade ett slags önskan om att kunna gå in mera på djupet som kanske inte vi andra hade på samma sätt.
Hans Hansson inflikar:
– Det är ju också en trygghetsaspekt. När man känner sig trygg så öppnar man sig. Ju längre vi är tillsammans, desto tryggare blir vi, och desto mer tar vi upp saker som vi inte ville ta upp det första året. Det växer med förtroenden. Det ena förtroendet ger det andra.
Lars Berglund värdesätter gemenskapen och den självkännedom han får genom samtalen:
– Vi vet att oavsett vad vi säger så stannar det i den här gruppen. Ingenting lämnar det här rummet. Det är en av förutsättningarna för att man ska kunna umgås och vara så öppna som vi är, det känns bra.
De känner inte till någon annan grupp med liknande upplägg och berättar att de mött blandade, men mest positiva, reaktioner från omgivningen.
– Det är väldigt olika. Jag har en känsla av att en del nog tycker att vi är lite suspekta ändå. Men vi stöttar varandra, oavsett vad folk tycker. Jag har aldrig diskuterat med min fru om oss. Kanske att jag någon gång berättat vad vi har ätit, säger Lars Berglund med ett leende.
– Det har ju funnits viss nyfikenhet vad pratar vi om, det är ju inte något som vi går ut med till våra anhöriga eller andra. Det kan vara hur oskyldiga saker som helst, men det är en självklarhet att det stannar inom gruppen, säger Hans Nordmark.
– Många kompisar tycker det låter jätteroligt. När jag berättade om oss för vänner i Stockholm för ett tag sedan blev de avundsjuka. De har inget liknande och skulle så gärna vilja vara med i en sån grupp. Men jag har aldrig fått några sura reaktioner eller hört någon som ironiserat, bara nyfikenhet och intresse. Och kvinnor tycker att det är så fantastiskt. De är mycket mer vana vid sånt, det är ingen stor sak för dem att sitta och prata med kompisar, berättar Hans Hansson.
Gubbrörans teman har varit allt från döden och ensamhet till samlande och musik. Och maten har blivit en viktig del i deras sammankomster. Från första träffens fika försöker de nu överträffa varandra i kokkonst och originalitet.
– Vi triggar varandra, vi gillar att laga mat. Och det blir fina samtal när man äter.
Blir ni osams ibland?
– När det gäller politik, men inte när vi pratar om mer sociala och humanitära frågor eller relationsgrejer, säger Hans Hansson och får medhåll av Hans Nordmark:
– Vi blir inte ovänner, men det är klart att det förekommit lite aggressiva mothugg. Det måste det få finnas i en grupp med goda förankringar, att man får bli förbannad.
– Ibland är det lysande, ibland mindre lysande, det tror jag att vi får räkna med. Så ser samhället ut. Vi tycker olika, man ingår som en del i gänget. Det här är ett sätt att gnuggas ordentligt. Respekten för olikheten är kungsvägen till att kunna leva i grupp, säger Bo Forsell.
– Det är spännande att det händer lite grann. Tänk om vi bara gick omkring och var lite halvdegiga och rosenröttstänkande, det måste få komma ut också, menar Lars Berglund.
Att gruppen har stor betydelse för dem kan de alla skriva under på:
– Innan första träffen i höstas längtade jag verkligen, tänkte ”gud vad roligt det ska bli den här gången”, säger Hans Hansson.
– Det är märkligt med gemenskap och att samlas i en grupp. Det i sig gör att vi skapar en dynamik. Bara återseendets glädje, vad har hänt nu? Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det är svårt att förklara den känslan med ord, det är någon inre rörelse, berättar Bo Forsell.
Till hösten planerar de en resa till ryska Kandalaksha, med den vane Rysslandsresenären Lars Berglund som guide. Och de ser fram emot många givande träffar framöver. Någon risk för att samtalsämnena ska sina ser de inte:
– Så länge livet finns så finns det ämnen att ta upp. Vi går ju hela tiden igenom olika faser, säger Hans Hansson.
– Vi kommer snart in i en åldersfas. Tänk er in i situationen att vi blir äldre. Nu är vi drygt 60, de kommande åren kommer nog att innebära både sorg och glädje, säger Bo Forsell.
– När vi kommer med färdtjänst och rullator, då jävlar, säger Hans Hansson.
– Ja, Lars får bygga en ramp så vi tar oss in i huset. Han har det största köket så där får vi i alla fall plats med våra rullatorer, säger Bo Forsell och möts av skratt och förväntansfulla leenden.