Ella-Maria Nutti spanar ut över Akkajaure på väg mot familjens stuga i Vaisaluokta.
Ella-Maria är uppvuxen i Gällivare och har en stark relation till fjällvärlden. Att regelbundet få vistas i väglöst land är viktigt, och det är först när hon om våren kommer ut till kalfjället som hon verkligt kan känna årstidernas skiftningar i kroppen.
– Jag behöver dit för att fatta att tiden går. Att liksom landa lite. Det känns heller aldrig riktigt som sommar om jag inte har varit till fjälls.
Som barn tillbringades sommarloven i familjens stuga i Vaisaluokta. Även i sommar har Ella-Maria vistats tre veckor utan ström i det lilla huset som man enklast når genom att korsa Akkajaure. Men numera bor hon till vardags i Umeå, där hon liksom sin huvudkaraktär studerar till psykolog. Hur man ska ordna sitt liv, och var meningen finns, är frågor som de båda funderar på:
– När jag bodde i Gällivare längtade jag jättemycket efter att flytta till en stad. I mitt gäng ville alla det, man skulle bara bort.
Ungas längtan efter att få komma ut i världen tycks beständig, jag kommer att tänka på Eyvind Johnsons unge romanhjälte ur Romanen om Olof och hans tankar: ”Bort: det var ordet för alltsammans.” Olof diktade i hemlighet, som Ella-Maria.
– Så länge jag bodde i Gällivare skrev jag i smyg. Sedan flyttade jag till Umeå, och började våga erkänna det för folk. Sade det högt och märkte att inget hände. Och jag bor ju kvar. Men frågan vad man egentligen ska dit och göra är spännande… Och var jag hamnar framöver vet jag inte.
Norrbotten och det samiska arvet bär Ella-Maria med sig, men att skriva om det var inte självklart. Men så bara kom hennes gestalter, den unga studentskan och hennes samiska pappa. När de efter en olycka tillsammans fastnar i tystnaden på fjället får dottern äntligen chansen att fråga sin pappa varför han aldrig lärde henne att tala samiska. Eller, som hon säger, varför han har stulit hennes språk. Ella-Maria har tydliga tankar om språket – som är en viktig komponent både i Till träden och i debutromanen Kaffe med mjölk från 2022:
– I norr ligger det så himla mycket kärlek i vardagliga fraser. Ska du inte ha med dig en macka? Det är halkigt, kör försiktigt! Jag tänker att man får se kärleken i dem. Om man förstår ändå, så måste man kanske inte säga det.
Ella-Maria Nutti i samtal med sin redaktör Lotta Bergqvist om romanen Till Träden i Gamla stans bokhandel, Stockholm
Hon har oroat sig för att den fåordiga, praktiskt lagda pappan ska framstå som känslokall. Men kanske beror ordlösheten också på att de rätta orden om det som ligger närmast inte kan uttalas på det rätta språket. Ella-Maria funderar på alla som förlorat hemvisten i språk som inte har fått finnas.
– Det blir tyst om man måste prata på ett språk man inte riktigt kan. Men vad är det som ligger i språket? Varför gör det så ont att inte kunna ett språk?
Så länge hon kan minnas har hon gått emot den här tystnaden. Hon har känt behov av att uttrycka sina känslor och upplevelser. Kanske är det en generationsfråga, funderar hon? Relationen mellan föräldrar och uppväxande barn återkommer i båda Ella-Marias romaner. Hur nära man står varandra men hur svårt det ändå kan vara att få relationen att fungera.
– Det är smågrejerna som gör relationer, och det är smågrejer som förstör relationer. Det är väldigt kul att skriva om. Men i verkligheten kan det ge mig lite panik: man vet inte när man påverkar någon. Det är sårbart att vara nära. Att skriva är något slags försök att förstå vad som händer mellan oss. Att studera psykologi för med sig några svar men också fler frågor. Fast det är också bra, för då kan jag fortsätta skriva!
Ella-Maria ämnar fortsätta utforska teman som rör sig kring relationer, men också dess baksida: ensamhet. Isoleringen blir också än mer påtaglig i och med att båda romanerna tematiserar sjukdom och kronisk smärta. I Till träden skildras hur svårt det som smärtpatient kan vara att bli tagen på allvar.
– Smärtan förstärker avståndet till andra och att ha ont är en ensam sak. Vi kan aldrig riktigt förstå hur det känns i andra. Smärtan är obeskrivbar.
Men man kan försöka se varandra, och det kan betyda nog så mycket. Som när den unga kvinnan i Till träden till sist får träffa en läkare som lägger en hand på hennes axel och säger: ”Jag tror dig och jag ser att du kämpar.” Inga ord, tänker hon, har betytt lika mycket för henne som de orden.
– Vi ska ju inte vara själva. Vi ska kunna spegla oss i varann. Vi behöver varandra.
Ella-Maria Nutti i Stockholm.