Jag blev stående en bra stund när jag såg den första gången. Målningen förmedlade något som jag inte längre kan se med egna ögon. Dessutom en känsla. Fantasin skenade.
Det här med konst är lika fantastiskt som svårt.
Själv har jag ingen formell konstutbildning utan tvingas lita till öga och hjärta när jag möter olika verk i utställningar eller konsthallar. Hjärnan försöker jag försätta i vila när jag knallar runt och tittar, men tyvärr inte alltid särskilt framgångsrikt.
Bilden på maskinhuset och smedjan träffade rakt i hjärtat.
Den fick mig att tänka på en av de mest fascinerande utställningar jag sett i Norrbotten. Den hängde i Havremagasinet i Boden 2017 och handlade om norrbottnisk folkkonst, namnet var ”Där kärlek är”. Kuratorerna Mats Wikström och Birgitta Lindström svarade i programbladet på frågan om det ens är konst?
– Ja, det är det. Det är den bästa konsten.
Jag är benägen att hålla med. Äktheten var obestridlig även om många av verken ur ett professionellt perspektiv var både haltande och skeva. Men för mig haltade allt i takt på ett magiskt sätt.
Gallerier och konsthandlare säljer idag i många fall inte i första hand konst, utan i stället handlar det om konstnärskap. Personer i stället för verk, liksom. Se bara på alla de kändisar som plötsligt får en släng av hybris och kommer på att de förmodligen också är framstående konstnärer. Nästan omedelbums får de plats i de mest fashionabla gallerier.
Farsan, som inte är med oss längre, var väl ungefär så långt från en konstkännare som det går att komma. Men han visste vad han gillade.
– Det där var grant, kunde han kort konstatera med sin dova lite mumlande skånska. Oftast handlade det då om naturmotiv.
I nästa stund lät det annorlunda.
– Det där kluddet skulle jag ju kunna göra.
Det där senare kan jag känna igen; ibland får jag kommentarer om mina bilder som antyder samma sak. Eftersom de i grunden är ganska enkla, utan att vara särskilt hårt redigerade så finns det en del som säger att de själva kunde tagit dem. Det stämmer naturligtvis till en viss del och därför är mitt svar ganska självklart.
– Jamen, gör det då.
För mig är målningen på insidan av laven i Laver värd tio Billgren, Lerin eller varför inte femton av Lasse Åbergs Musse Pigg-målningar som mångfaldigats på muggar, affischer och allt vad det kan vara.
Gruvan i Laver var i bruk mellan 1936 och 1946. Samhället som byggdes upp runt den var då ett av landets mest moderna. Idag är det bara rester kvar, men Laver är definitivt värt ett besök.
Det är som att kliva rakt in i en gigantisk konstinstallation.