BILDEN
Två ord har dominerat mitt TV-tittande de senaste dagarna, verklighet och sannolikhet. Dels har jag sett en dokumentär i tre delar om Hasse och Tage, dels "De kallar mig Castro" om Harry Isaksson, en av ledarna under den stora gruvstrejken i Malmfälten 1969.
I en förvirrad tid kan just dokumentärer vara räddningen.
Självklart finns båda på SVT. Det är svårt att se att någon annan TV-kanal skulle ta ansvar för göra genomarbetade program av det slaget. SVT följer Harry Isaksson (1927-2007) under hans årliga cykelsemester från södra Sverige hem till Malmberget. Sisådär 200-300 mil, berättar han i filmen.
Dokumentären gjordes 1998 och det är ingen tvekan om att hans samhällsengagemang fanns kvar. Han var övertygad om att det samhälle som skapats under de senaste decennierna var på väg att passera bäst före datum. Orättvisor och ojämlikhet skulle blottläggas.
— Jag väntar på den stora smällen, som han uttryckte det.
1980 satt jag på läktaren i Scandinavium i Göteborg och lyssnade på Tage Danielsson när han framförde sin berömda monolog om sannolikhet. Han var redan en idol och efter den kvällen blev han för mig en hjälte, en djupt mänsklig förebild som vägrade att dagtinga med sitt samvete.
Varken Harry eller Tage finns ju med oss längre, men ibland kan jag ändå fundera på hur de skulle beskriva det vi idag upplever. Jag misstänker att Harry skulle ha ett och annat att säga om det som kallas den ”gröna” omställningen i norr och om hur arbetsmarknaden i stort fungerar.
Vi är nog många som var argare förr.
Eller mindre uppgivna.
Eller mindre självupptagna.
Eller mer upptagna?
Det är förmodligen olika, men nog är det märkvärdigt att många idag väljer att rikta sin ilska mot dem som faktiskt engagerar sig i samhällsfrågor. Mot dem som valt att bli partipolitiskt aktiva, mot Greta Thunberg och mot miljöaktivister som kämpar för att rädda de få urskogar som finns kvar.
Som om det är de som gör något fel.
Inte vi i TV-sofforna eller bakom tangentbordet.
På en vägg i Malmberget ser jag minnen av det föreningsliv som en gång pågick. Tusentals häftklamrar som vittnar. Miljoner häftklamrar runtom i Norrbotten och landet som vittnar om ett föreningsliv och ett engagemang som en gång var. I alla fall annorlunda än idag.
Jag saknar de gamla anslagstavlorna.
Kanske går det att säga att Facebook, TikTok och Instagram är vår tids Folkets Hus?
Ibland blir jag ilsk när jag ser den obligatoriska bilden från Fridays for future utanför riksdagshuset och det fortfarande bara är en dryg handfull ungdomar som står där ensamma. På barrikaden att rädda klimatet.
De borde ju vara tusentals, med tanke på läget.
Men när Hooja avslöjas av Aftonbladet, då jä...
Jag tror faktiskt att både Harry och Tage skulle blivit extremt besvikna.