Det påminner om hur pressfotografer arbetar i samband med ett idrottsevenemang eller en vanlig presskonferens; de rör sig i flock och får väldigt likartade bilder med sig hem. Som om det finns en outtalad uppgörelse om vad som är bra och dåligt. Jag tycker att det väldigt ofta blir trist och ointressant. Framförallt blir det upprepande.
Den kände fotografen Anders Petersen sa i en dokumentär på SVT något i stil med att ”plötsligt är det någon fotograf som bryter mönstret och ställer sig vid sidan om. Det är honom eller henne vi ska vara uppmärksamma på”. Andemeningen var i alla fall den. Naturligtvis har han rätt.
Jag försöker vara den där fotografen som han beskrev. Ibland fungerar det riktigt hyggligt, ibland inte. Som alltid utgör den egna förmågan en begränsning, men det är en bra sak. Utan utvecklingspotential vore ju livet outhärdligt.
Bilden på just den här sandlådan är tagen utanför Sandträsk sanatorium. Den står där övergiven, men ännu intakt. Jag önskar att det skulle gå att säga samma sak om sanatoriet, men tyvärr är den gigantiska byggnaden övergiven, kraftigt vandaliserad och bortom all räddning.
Nå, att plåta sandlådor är ofta en enkel sak. Alltså har jag bilder på sandlådor från stora delar av Norrbotten. I höstas var jag en sväng till Kiruna och Malmberget och hade sisådär 20 motiv med sandlådor i olika miljöer med mig hem.
— Men varför gör du det, undrade vännen?
— Varför inte? svarade jag lite svävande och försökte motivera det genom att beskriva lådans liv. Att någon tillverkat den, någon annan har placerat ut den, ytterligare någon eller några har fyllt den med sand och så vidare. Inte minst har dess innehåll sannolikt gjort att ett antal fall har kunnat undvikas under vinterhalkan.
Han envisades. Det var ju trots allt bara en sandlåda? En botten, fyra väggar och ett lock. Varken mer eller mindre.
— Nej och nej, det är en för enkel beskrivning, replikerade jag. Sandlådorna fyller en funktion och berättar något om vårt samhälle. De finns i olika miljöer och omgivningar som kompletterar själva lådan i bilderna. Jisses, folk har ju i alla tider kunnat måla av frukt och tjäna ordentligt med pengar på det, fyllde jag på. Varför inte sandlådor? De kan ju också ses som en symbol för omtanke och delaktighet!
— Vad ska du göra med bilderna?
— Jag vet faktiskt inte. Om någon mer än jag i framtiden förstår det geniala i mitt lilla sidoprojekt så kanske det kan bli en utställning någonstans?
Vi skrattade båda och enades i alla fall om att sandlådorna väldigt påtagligt är en del av vår verklighet och vardag.