BILDEN
Vid något tillfälle under andra världskriget fick han i det brittiska parlamentet frågan om varför det satsades så mycket på kultur när pengarna behövdes i krigskassan.
— Utan kultur, vad finns det då kvar att försvara? lär Churchill ha replikerat.
Hans reaktion har blivit klassisk. I tider av oro kan inte kulturens betydelse överskattas, den blir ett ankare att hålla fast vid. Men kultur är samtidigt ett vitt begrepp som aldrig sitter still. Att definiera den blir som att försöka döda en förbiflygande humla med en överblommad maskros.
— Du har hakat upp dig en aning vid kulturfrågorna, sa en kompis till mig nyligen.
Jag kunde inte säga emot. Den senaste tiden har vi i Norrbotten huvudstupa börjat rusa mot det som kallas ”den gröna omställningen” med allt vad den innebär. Alla nya människor som vi behöver, all energi. Mineraler. Kronor och ören. Bråttom, bråttom.
— Vi behöver ett rikt kulturliv. Det ökar vår attraktivitet.
Ungefär så låter det mellan varven, samtidigt som kulturens andel av de kommunala budgetarna i alla fall inte ökar, snarare tvärtom.
Jag tar lite olika bilder i Laver. Betongpelarna som en gång höll upp husen innan de började demonteras 1946 när gruvan stängdes fascinerar. Vid en av dem har en spindel skapat. Vackert.
Laver var ett spännande samhällsbygge. Där fanns dansbana och Folkets hus. Och alla tänkbara moderniteter som centralvärme, wc, en badinrättning och mycket annat. Till och med ett gemensamt solarium. Vad jag förstår var det gruvbolaget Boliden som stod för det mesta av notan. Allt för att göra det attraktivt för folk att flytta dit.
Men i vårt tidevarv ska det allmänna stå för alla omkostnader vad gäller infrastruktur och liknande. Det får mig ibland att fundera hur det egentligen är med näringslivets sjukdomsinsikt. Tjocka lönekuvert kan inte kompensera fullt ut för ett levande liv.
I den ”gröna omställningen” ser jag väldigt få om ens några konkreta kontaktytor mellan kulturlivet och näringslivet.
Det får bli min tes, tänker jag.
I kulturvärlden finna otroligt många drivna, kunniga och hängivna människor. Jag ringer runt till några av dem och testar tesen. Det blir väldigt givande samtal. Det är människor som vågar och förmår problematisera utan att förenkla till dumhetens gräns.
Jo, jag har rätt i min tes.
Samtidigt finns det en sund försiktighet, näringslivet får inte ta över och ställa krav på ett sätt som begränsar den konstnärliga friheten. Precis som avståndet mellan politiken och konsten är det armbågs lucka som gäller.
Alla understryker behovet av att hålla kulturdiskussionen levande. Löpande. Den får inte begränsas till en konferensdag någonstans där bara de närmast sörjande har möjlighet att medverka.
En av dem pekar på LTU och att vi i Norrbotten är bra på det tekniska, men sämre på humaniora. Kanske är det rätt?
Samtidigt förstår jag att det inletts samtal om att inrätta något slags kulturfond där näringslivet i Norrbotten ska lägga in pengar för att stötta kulturlivet. Återstår att se.
— Din centrala fråga är ju ”varför så sent”, men den är ju irrelevant nu. Nu är det bara att köra, säger en med myndighetsanknytning.
Det går inte att undvika jämförelsen med den sponsring som näringslivet lägger in i sportens värld i Norrbotten. Miljoners miljoner. När det kommer upp blir det uppenbart att det finns en rädsla för att det ena ska ställas mot det andra och på så sätt skapa onödiga spänningar. Lätt att förstå.
— Kulturen kommer alltid att behöva samhällets stöd, konstaterar en annan.
Ja, men det är också tvärtom; samhället behöver kulturens stöd!
Till slut tänker jag på alla de där utlandsresorna vi gör. På alla de där museerna vi besöker, på arkitekturen vi beundrar, på konsten vi vill se, lyssna på eller läsa. Det säger något om vad som till syvende och sist är viktigt i våra liv.
Kanske näringslivets chefer också snappar det så småningom?
Finns eftertanke och reflektion ens med som ingredienser i allt det nya?