Det var då.
Nu är nu. Nu skriar ”alla” om mer elproduktion. Det påminner om när ett gäng skräntärnor försöker överrösta varandra. Det blir inte vackert.
Några år senare bestämde ”vi” oss också för att skydda fyra outbyggda älvar och ge dem status som nationalälvar. En av dem var Kalix älv, de övriga var Torne älv, Pite älv och Vindelälven.
Affischen på väggen hittade jag i Morjärv. Den vittnar om den intensiva kampen för att rädda älvarna. En kamp som slutligen vanns.
För evigt, eller?
Det finns starka krafter som verkar för att nationalälvarnas skydd ska hävas, åtminstone någon av de fyra älvarna. Timbro är ett sådant exempel. En inte alltför vågad gissning är att det i så fall är just Kalix älv som blir den första att ledas fram till stupstocken, men det återstår ju att se.
— Men de är ju skyddade, säger du kanske?
— Men vi skulle ju lägga ned kärnkraften, svarar jag.
— Jävlar om de rör älvarna, säger du.
— Ja då jävlar, instämmer jag. Då röstar jag fanimej mellanmjölk!
Vi har på många sätt blivit bakåtlutade aktivister. När upprördheten får blodet att koka i skallen skriver vi av oss på Facebook eller tittar på någon filmsnutt med roliga hundar, katter eller snubblande barn. De elakaste av oss går in på Flashback eller vräker ur sig de värsta otidigheterna på Twitter.
Till viss del stämmer det i alla fall på mig. Otidigheter undviker jag naturligtvis, men visst fördriver jag onödigt mycket tid på sociala medier. Andra kanske läser en bra deckare eller ser på någon evighetsserie på någon av de alla femtioelva streamingtjänster som erbjuds.
I Aktuellt och Rapport hör jag politiker, framförallt från regeringspartierna och SD, likt papegojor upprepa att vi måste ha planerbar elproduktion. Om och om igen. Nyckelordet är alltså ”planerbar” och då handlar det naturligtvis om kärnkraft. Eller kanske vattenkraft?
När kommuner i södra Sverige och vissa politiska partier av olika skäl verkar aktivt för att stoppa vindkraft riskerar det med automatik att leda till att blickarna riktas norrut. Igen. Bakom lyckta dörrar vattnas det säkert också i en och annan mungipa när nationalälvarna diskuteras.
Snart nog finner de tiden mogen.
Åtminstone något parti kommer till slut att göra frågan till sin och driva den, om inte annat för att vinna röster i de södra delarna av landet. I storstadsområdena. Då gör de två flugor på smällen samtidigt. Fler röster och mer elproduktion.
Så vinns val.
Det lönade sig att kämpa för att rädda Kalix älv. Då. Under 1970-talet och in på 1980-talet. Men kallduscharnas tid är inte förbi, utan vi måste förbereda oss på att göra det igen.