När samtiden rusar förbi och tvehågsenheten känns förlamande står det plötsligt någon och orerar om att de löst problemen. Inte bara sina egna, utan landets, Europas.
Då står jag tillsammans med dem som lyfter ett finger i misstänksamhet. Med dem som vill framåt, men ändå vågar väja för ryggdunkningarna och alla ”hehe” och ”höhö broder”.
— Det är för att du inte förstår bättre, sa en vän till mig med ett snett leende.
— Jamen förklara så jag begriper då, morrade jag.
Den gamle bekantingen Aristoteles lär år 400 före vår tideräkning ha definierat begreppet retorik som ”konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga”. Han ska också ha kritiserat sofisterna för att använda retoriken för att manipulera andra genom att väcka känslor och osakliga argument.
Var finns Aristoteles när man bäst behöver honom!? När ångvälten obarmhärtigt närmar sig och den eftertänksamme riskerar att hamna under med alla sina obesvarade frågor?
Kanske de högröstade talar sanning?
Eller inte. Ofta finns det ju mer än en sanning.
Men.
Vad händer när folkvalda och andra tänjer på sanningen till den grad att vi inte längre tror på det som faktiskt är sant?