Vardagsduken ligger på matbordet och vi har satt på oss vardagskläderna. De är lite mer oömma och slitstarka än linneduken och festkläderna.
Alltså billigare och bättre.
Vardagsmaten ställs på bordet.
Rejälare. Enklare. Inte en finrestaurangstallrik där kocken bara tycks ha sprungit förbi och råkat tappa ett par övergivna potatisar och en förskrämd liten köttbit. Samtidigt som han av misstag skvätt lite med gräddsåsen runt tallrikens kanter.
Vardag.
Ett vackert ord, men ändå lätt föraktat.
Som att den inte var något värd utan bara något vi tvingas genomlida för att kunna släppa loss ordentligt till helgen och njuta. Ändå är det där vi befinner oss den mesta delen av tiden. I vardagslivet, mitt i vardagsrealismen.
Längs väg 97 på väg från Jokkmokk mot kusten hängde den svarta sopsäcken på en vägpinne. Inget konstigt. Jag saktade ner en aning och sände samtidigt en tacksamhetens tanke till den som knutit fast varningen där. För trafikanterna och renarnas skull. Omtanke och klokhet i kombination.
Det krävs egentligen inte så mycket för att vi ska ta hand om varandra i vardagen. En kram i hallen efter arbetsdagen, en renvarning längs vintervägen, ett glas vatten till den som är törstig, ett handtag med snöskyffeln hos grannen som behöver hjälp, ett leende vid mötet längs promenadvägen. Ett godnatt och ett godmorgon.
Så enkelt. Egentligen.
”Ibland tog Lotten ner gitarren från väggen och de sjöng och glömde kölden och vardagsbekymren.” Så skrev Per Anders Fogelström i den fantastiska boken "Mina drömmars stad" 1960.
Och så är det ju också.
Vardag och omtanke.
Två ord som i kombination blir något alldeles extra bra.