Gråmulet, den 3 maj, 2020. Lunchtid och vårvinter i Norrbottens kustland.
En ensam säl har just tagit sig genom det ruttnande istäcket på Piteälven för en stunds välbehövlig vila. För att få lite luft. Själv har jag förtjust just tagit några bilder på en mindre hackspett när jag upptäcker den svarta pricken. Först tror jag att det är en sten. Avståndet är ju betydande. Tittar i kikaren. Funderar.
Inser och skyndar mig för att hinna ta bilden innan sälen försvinner ner i det kalla vattnet igen. Fyra exponeringar blir det, sen försent.
Efteråt blir jag kvar på stranden en bra stund och betraktar horisontlinjen. Tänker på Norrbotten och energin. På hur mycket pengar vi kunde haft om regelverket vore detsamma som i Norge.
Vindsnurrorna bildar fond. Åtskilliga gånger har jag åkt runt i Markbygden och tagit bilder. Från Piteå upp mot Långträsk, sen mot Koler och därefter ut mot kusten igen. Egentligen är det inte så många som har anledning att åka i området, det ligger ju en bit från E 4. Från början var planen att bygga 1 101 snurror. Sen blev de mer effektiva och antalet nu ligger runt 750 varav ungefär 500 redan är på plats.
Att förklara omfattningen är omöjligt. Markbygden lär förbli något av en abstraktion för den som inte varit där och sett det med egna ögon.
Det är en mäktig syn. Oavsett om man gillar det eller inte.
Egentligen borde det vara en självklarhet för alla gymnasieklasser att göra ett studiebesök i området. Inte minst nu när diskussionen om den gröna omställningen i Norrbotten och Västerbotten är inte bara högaktuell, utan också ganska känslig i en del kretsar. Begrepp som energi och framtid är kanske mer sammanflätade nu än någonsin tidigare.
När de ändå är på gång och sitter i bussen så borde de också åka längs Lule älv och med egna ögon se hur vattenkraften fungerar. Hela vägen upp till Suorvadammen.
Veckan efter kan de ta en sväng längs en av de outbyggd älvarna. Som en jämförelse.