Sedan dess har jag hundratals gånger diskuterat det eländiga begreppet ”bilden av Norrbotten”.
Bilden av Norrbotten, i singularis!? Som om det skulle finnas en bild av ett län som innehåller så mycket? Det är ju snudd på infantilt. Som om Luleå och Piteå skulle vara ungefär samma sak som Kiruna och Arjeplog?
Luleå är på många sätt mer lik en mellanstor stad i Mälardalen än vad den är lik Kiruna.
När jag sedan sett fantastiska bilder från fjällen på reklamaffischer, från exempelvis LTU, längs gatorna i Stockholm har jag bara suckat tungt. Dumt och vilseledande.
Fortfarande.
För ganska många år sedan skrev jag en liten reportagebok om turismen I Norrbotten. En ledande företrädare för näringen sa då ungefär att ”vårt jobb är att förstärka fördomarna om länet”. Andra näringar sa och säger alltjämt att vi måste får bort fördomarna.
Då blir det svårt på riktigt.
Som att föra samman två magneter med pluspolerna riktade mot varandra. Till viss del består den motsättningen fortfarande. Olika intressen står mot varandra.
Bilden är tagen i Älvsbyn för ett par år sedan. Den skulle kunna illustrera ett första möte med länet. Om det verkligen var så vet jag inte, men i så fall är den betydligt mer sann än den bild jag själv hade skisserat för mitt inre då för 40 år sedan.
Nu behövs tusentals nya norrbottningar till den gröna omställningen. Till allt det nya. Och snabbt ska det gå. Obegripligt snabbt.
Då säger läpparna att kulturen är extra viktig.
Och jag leker med tanken på att teater, musik, konst och övrig kultur skulle ges samma marknadsföringsmuskler som besöksnäringen fått genom åren.
Men nä, så kan vi väl inte ha det?