Ibland tvingas vi att diskutera vad en bild är värd. Som den här, tagen vid infarten till Kaunisvaara i mars 2016. En rakt-upp-och-ner-bild som kan tyckas vara ganska ointressant. Vid tidpunkten var vi två i bilen. Jag ville stanna och fotografera, min kollega tyckte annorlunda.
Vid tidpunkten stod gruvan norr om Kaunisvaara stilla efter att Northland Resources kraschat. Framtiden var oviss.
Trakterna var inte okända för mig. Bland annat hade jag varit där i slutet av 1990-talet när jag arbetade med boken "Brytningstider" om livet i Barentsregionens fyra länder.
I Norrländsk uppslagsbok som jag då hade med mig i bilen (dåtidens smartphone) hade jag läst om Kaunisvaara:
”(…) Mjölkproduktion förekommer vid några jordbruk. Arbetspendling sker främst till Pajala. Myrområdet Ahvenvuoma västsydväst om K. är en viktig häckningslokal för sångsvan och sädgås och har därför riksintresse för naturvården. Vid K. finns en större förekomst av fosforfattig järnmalm som ännu inte brutits. (…)”
— Malmen, ja. Det blev ingenting av det där, suckade en man i kortbyxor och snickarväst som jag stötte på utanför byns dåvarande butik. Det lät onekligen uppgivet.
Så lite vi visste då. Om hur det skulle bli.
Idag är sannolikt Kaunisvaara ett av Norrbottens mest kända bynamn, även utanför länets gränser. Ändå är det relativt sett få som faktiskt varit där, även om Kaunis Iron naturligtvis bidrar till att fler passerar platsen.
Så vad är en bild värd?
Den kände fotografen Sune Jonsson från Västerbotten har vid något tillfälle sagt något i stil med att de enda bilder som ökar i värde i takt med åren är de dokumentära bilderna. Det stämmer förmodligen, ändå misströstar jag ibland när jag ser hur just dokumentärfotografin alltmer sätts på undantag på olika sätt och i olika sammanhang.
I dessa AI-tider med bildmanipulation och annat kan det vara bra att påminna om verkligheten. Om att ingenting överträffar verkligheten. Väl? Det går att måla eller fotografera en sol eller en solnedgång och skapa en berikande upplevelse hos betraktaren, men den kan aldrig ersätta solen.
Att beskriva Norrbotten genom företagen, fossilfritt stål, gruvor och grön omställning ger ju en lika haltande bild av verkligheten som bilder av solnedgångar, pudersnö och norrsken. Allt det där finns ju, men är bara enskilda fragment av vår verklighet.
Då kan ett vackert snöfall vid Kaunisvaaras södra infart vara värt något, tänker jag. Så kändes det i alla fall i maggropen när jag klev ur bilen för att ta bilden. Vyn berättade något nytt för mig.
Jag skulle gärna återvända för att dokumentera vidare. För att klura kring vad etableringen av gruvan faktiskt har gjort med samhället.
Om utvecklingen blev invecklad?
Naturligtvis finns det en spännande berättelse att hämta i Kaunisvaara. I samhället, inom gruvområdet och vid de olika fågellokalerna. I bild och i text.