Det är den 15 maj 2021 och vi är på väg norrut efter att ha övernattat vid Byskeälven. Efter någon timme befinner vi oss i utkanten av vindsnurrornas rike, Markbygden.
Vi pratar om skogen, malmen och vattnet. Och om släktled.
Det röda huset dyker upp på höger sida av vägen. Senare får jag berättat för mig att det kallas Gottfrids, men skulle lika gärna kunnat heta Ruts eftersom det var namnet på hans livskamrat när de flyttade dit på 1920-talet.
Huset är omgivet av . . . ingenting?
Det som var är inte längre.
En kort grusväg från Gottfrids leder ner till landsvägen som går parallellt med järnvägen. Där, på andra sidan, bodde järnvägsarbetaren Arvid tillsammans med Hulda, Ruts syster.
Två systrar som båda gjorde en urbaniseringsresa och till slut hamnade i samma trappuppgång i Piteå.
Skog, väg, järnväg; det skulle gå att berätta om hur den svenska välfärden byggdes med denna plats som utgångspunkt, funderar jag. Hur industrisamhället växte fram. I Norrbotten, i landet.
Jag letar fram huset på Google Maps. På satellitbilden är det fortfarande omgivet av skog men sen var det väl någon som sa att ”nu är den mogen, skogen”.
Dags att skörda.
Skörda? Skördare?
De kallas ju så, skogsmaskinerna.
Som om skogen var ett fält med vete eller raps. Det gör onekligen lite ont i ett vekt hjärta. Det är inte bara så att vi begår övergrepp mot flora och fauna, utan också mot vår egen berättelse.
Eller kanske bygger vi bara vidare på vår gemensamma berättelse? Gör den lite mer apokalyptisk än den redan är?
Huset borde bevaras precis som det står där. Mitt på kalhygget. Naket. Övergivet. Som ett konserverat monument över den tid vi lever nu. Och över den som var.