”I väntan på Himmelriket” är titeln på utställningen som just nu visas på Västerbottens museum i Umeå. Fotografen Nina Varumo fick på nära håll följa sin laestadianska släkt med kameran.
Hennes mammas släkt kommer från Salla i finska Lappland. Där var väckelsen utbredd, men de var inte en del av den. På 1960-talet kom hela familjen till Sverige.
Nina Varumos morbror Seppo började söka efter en tro, och hittade hem i rörelsen när han besökte ett laestadianskt bönemöte i ett vardagsrum i Eskilstuna.
– Jag var liten då min mamma berättade att han hittat Gud och gjort sig av med tv:n och slutat lyssna på musik. Jag tänkte inte mer på det då.
Men ju äldre hon blev, desto mer nyfiken blev hon på vad laestadianismen innebär. Hon utbildade sig till bildjournalist vid Nordens fotoskola, men innan hon ens sökte visste hon vad hennes slutprojekt skulle handla om.
Nina Varumo bad sin morbror Seppo, som då blivit predikant, om tillåtelse att fotografera familjens vardag. Det fick hon.
– Det hade inte varit möjligt om jag inte hade haft en personlig koppling. Det är en rörelse som håller på sin integritet och inte så gärna släpper in en person med kamera.
Hon åkte till Norrbotten och Tornedalen vid tre tillfällen mellan 2007 och 2011.
– Det är i den östlaestadianska, tornedalska rörelsen som jag har en del av min släkt. Det är uteslutande dem som jag har fotograferat. Min morbror bodde i Haparanda med sin fru. Hans två barn flyttade först upp till Sattajärvi, sedan bosatte sig min ena kusin i Kuttainen och en annan i Gammelstad.
Hon fotograferade bland annat ett ungdomstält som de satte upp i Sattajärvi.
– Jag kände mycket väntan, det blev sammankopplat med hur man tänker att den här stunden man har på jorden är en väntan kantad av prövningar, där belöningen är att få komma till himmelriket.
Nina Varumo var även med i Haparanda bönehus där hennes morbror predikade.
– Den enda gången jag fick fotografera under bön var där. På andra ställen fick jag nej, med motiveringen att det tar fokus från bönen.
Hon betonar vikten av att vara lyhörd och respektfull, men har inte upplevt att det varit begränsande.
– På tältmötena har de pekat på mig på håll och undrat vem jag är, men då de fått veta att jag är Seppos systerdotter har det varit okej.
Hon bodde hon hos sina släktingar, var med på skidåkning, pimpelfiske och psalmkväll i kyrkan.
– Det var viktigt för mig, både för att dokumentera rörelsen och för att komma närmare den del av min släkt som jag inte hade känt innan. Genom att få bo hos dem lärde jag känna dem, fick vara med, se och uppleva.
Arbetet med utställningen har väckt många tankar.
– Vad är det vi gör, vad är det vi söker och väntar på? Alla gör det på olika sätt. Men jag tycker att historien om laestadianismen är intressant, var den kommer ifrån, att den fortfarande lever och finns. Frågor om tro och identitet är det jag intresserar mig för i mitt fotograferande. Jag är nyfiken.
Utställningen består av 44 fotografier från Haparanda, Kuttainen, Karesuando, Pajala, Sattajärvi och Gammelstad, men även flera objekt.
– Jag vill att det ska kännas att det inte bara är foton på en vägg, därför har jag bland annat skrivit ut en stor bild i ett tältmöte, där man kan känna tältets struktur på tältduken som är utskriven på tyg, säger Nina Varumo.
Hon har skrivit texter med egna reflektioner, broderat bibelcitat, och visar en bibel som hon fått av sin morbror. En gammal kyrkbänk från ett tältmöte är också på plats i lokalen.
Författaren Mikael Niemi talade under invigningen och har skrivit en essä som finns att läsa i utställningslokalen.
Tanken är att utställningen även ska visas i Norrbotten.
– Jag hoppas att den kan visas på flera museer längre upp i norr. Ju mer norrut den åker, desto mer intressant blir det att få höra reaktionerna.
”I väntan på Himmelriket” visas i Västerbottens museum i Umeå till den 1 oktober.