Filmen, som är baserad på Elin Willows roman "Inlandet", handlar om en ung kvinna som flyttar med sin pojkvän till hans hemstad i Norrlands inland, men relationen får ett abrupt slut innan de hunnit kommit fram. Kvinnan bestämmer sig ändå för att stanna kvar och skaffar sig ett jobb på samhällets mataffär. Även om ortens namn förblir osagt under berättelsens gång, utspelar den sig, och spelades in, i Arjeplog.
Under två veckor har Tärendöregissören och filmskaparen Jon Blåhed varit på en turné med filmen genom hela Sverige och haft samtal med publiken.
Finns det skillnader på hur den tas emot i norra och södra Sverige?
– Absolut, man ser på historien annorlunda beroende på vad man har för bakgrund. Jag upplevde att många uppe i norra Sverige kände igen sig i hur det porträtterades på detaljnivå och tyckte det stämde bra.
Han berättar vidare att det ofta blir ganska "barska" och "tuffa" gestaltningar av Norrbotten på duken, att det många gånger kan kännas stereotypt. Det är något som han har haft i åtanke och strävat efter att bryta.
– Jag började fundera på vad jag själv vill bidra med när jag gör film. Sen var det fint skildrat i romanen, så det var bara att ta med det och förstärka det med mina erfarenheter av att växa upp i Norrbotten.
Huvudkaraktären, som spelas av Irma von Platen, är en väldigt inåtbunden person som mest håller sig för sig själv. Fåordig och med en ständig melankolisk känsla över sig. I romanen finns det inga dialoger, utan en får endast följa med i hennes huvud.
Hur var det att göra en sådan karaktär i rörligt format?
– Det var en jätteutmaning såklart, men det var det som jag verkligen gick igång på när jag läste boken. Det här är ju verkligen något som man inte har läst förut och det var svårt att hitta referenser på liknande filmer. Det är en tillståndsroman och en tillståndsfilm, säger han och fortsätter:
– Man vet att när man går in i ett sånt projekt att alla kommer inte älska det, och då är man mer fri att göra det man själv vill.
Det var just den komplexa huvudkaraktären som Jon Blåhed fastnade för när han läste romanen, han fann henne provokativ.
– Det var det som var annorlunda och kul, det är medvetet att man ska få känna sig provocerad.
"Inland" både skrevs och spelades in innan coronapandemin tog fart i Sverige, men Jon Blåhed berättar att han ser annorlunda på historien i skenet av den.
– Den skrevs innan folk har suttit i karantän och den här karaktären sitter i någon sorts självvald karantän. De som har suttit i en ofrivillig karantän kanske har svårt att ta emot den här historien nu. Jag förstår om folk vill se feel good nu och inte någon som bara sitter inne och äter godis framför teven.
Under filmens gång får en se Irma von Platens karaktär gråta, få panikångest-liknande symptom och skrika rakt ut i desperation.
Är det någon sensmoral eller samhällsfråga som du vill att tittaren ska ta med sig?
– Jag vill inte komma med pekpinnar, det som är fint är att folk tolkar det olika. Det är det som är hela meningen med att hon och samhället inte har några namn i filmen, utan att det ska vara upp till betraktaren att känna igen sig.
Han fortsätter:
– Det är många som har gissat sig till diagnoser, men det är inga svar som jag kommer komma med utan det är det som är det fina med den, att det är upp till betraktaren själv att ta med sig det den vill från historien.