Till att börja med. Vi ser alldeles för lite utländsk film i Sverige. Alltså icke-amerikanska filmer. Ok, något spanskt jättedramatiskt blir det väl då och då. Men hur ofta slår man på en grekisk eller norsk rulle?
Som av en händelse ramlade jag över den norska storfilmen Pax härom kvällen på min lokala videobutik (säger man videobutik numer??). Eller storfilm och storfilm. Det var i alla fall vad som var tänkt. Med både erfaren producent och manusförfattare. Men att döma av det som skrivits om filmen i norsk press, gick något väldigt galet. Filmen kallas skam och vissa går så långt och säger att den inte alls borde ha blivit gjord. Megatotalsågning med andra ord.
Det som i alla fall verkar ha hänt (min norska är inte den bästa), är att norsk filmpolitik fått genusnoja och tokkvoterat in regissören Anette Sjursen som bara gjort en långfilm tidigare. Och som tydligen också helt skrivit om manuset.
Nåja, utan någon som helst vetskap om detta blev jag faktiskt ganska tagen av denna film hemma i soffan.
Vi får följa sju människor på ett flyg från Stockholm till Oslo. När den ena motorn exploderar, tror de flesta ombord att sista stund är kommen och tvingas omvärdera sina liv. Men det här är inget flygkraschdrama. Utan snarare en ganska långsam och känslomässigt ganska tung film.
Precis som titeln hintar, är detta för mig en film om frid, att sluta fred med sina demoner. Vilket jag tycker att man lyckas förmedla på ett visserligen stundtals överspelat vis, men likväl berörande.
En rad stora, svenska skådisar medverkar. Som Annika Hallin och Samuel Fröler, som på sitt vanliga, halväckliga sätt konstigt nog lyckas. Han med.
Jag vet inte vad norrmännen egentligen förväntade sig av denna film vid premiären i mars i år. Men dåligt är det verkligen inte. Jag gillar det långsamma, det halvflummiga och det faktum att inte allting sägs utan bara anas. Pax lämnar både bomull och myror i magtrakten.