"Inga nya idéer i Män som hatar kvinnor"
MÄN SOM HATAR KVINNORRegi: Niels Arden OplevI rollerna: Noomi Rapace, Mikael Nyqvist, Peter HaberÅldersgräns: 15 årBetyg: 2
Foto: Knut Koivisto
I filmversionen av Stieg Larssons första del i Milleniumtrilogin, Män som hatar kvinnor, får Micke Nyqvist ta på sig rollen som journalisten Mikael Blomkvist. Han döms inledningsvis till fängelse för förtal av en företagspamp (en perfekt roll för Stefan "gosidbutiken är öppen" Sauk). På julafton får hjälten sig ett nytt uppdrag och Blomkvist blir ivägsläpad till en liten håla på landet för att plötsligt agera privatdetektiv.
En av medlemmarna i den rika familjen Vanger tror att en dotter blivit mördad inom familjen. Blomkvist får hjälp av hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace gör bra ifrån sig här), en cyberpunkare som magiskt nog har tillgång till höghastighetsinternet var och när som helst, till och med i bilen.
Tillsammans nystar de i ett potpurri av thrillerklyshor hos familjen Vanger. Det är män som super och våldtar, ritualmord, nazism och pseudo-religion. En slags "best of" när det gäller de ondskefulla skurkar som i vanliga fall kommer med en egenskap åt gången i den skräpmat för hjärnan som deckare är.
Det är ovanligt underhållande, i konkurrens med Beck/Wallander/Bengtzon-serierna åtminstone. Men det är som sagt inte tack vare någon make-over av hjältekaraktären, snarare en slags utmejsling av allt som funkat i liknande berättelser.
Det finns inga nya idéer i Män som hatar kvinnor. Ondskan i alla dess patrialkala former äter upp Lisbeth och lämnar henne tyst, kall och med en Rainmansk-intelligens, Mikael blir hennes rakt igenom gode beskyddare. Nyanserna är uslagna. Även rent visuellt.
Varför, om man nu måste göra allt annat enligt mallen, måste det filmiska gå till precis på samma sätt som det alltid gör?
Exempel: Mikael rotar i ett gammalt arkiv efter ledtrådar, musiken är väntande, blädder blädder blädder. Plötsligt blir den tung och drabbande, han har hittar något! Vi fattar att det händer något spännande bland pärmarna men ser inte vad och förstår egentligen inte varför. Det är som att varje bildruta bara har ett spann på ett visst antal sekunder, det är traditionsenligt på ett tråkigt sätt.
Det är inte spännande att se scener hundra gånger om. Särskilt inte när det är spekulativt som en anal våldtäktsscen som pågår i all evighet. Man kan med klyschor försöka säga något nytt om redan invanda föreställningar. Men här ska vi som vanligt känna att Lisbeth verkligen förnedras. Hennes kommande rape-revenge rättfärdigas genom ett stålbad i offerrollen. Det är säkert många som tänder på det.
Så jobbar vi med nyheter