Filmen alla redan vet slutet på
FROST/NIXONRegi: Ron HowardI rollerna: Frank Langella, Michael Sheen. Kevin BaconSpeltid: 122 minÅldergräns: 11 år
Foto:
Den här filmen är alltså en dramatisering av saker vi, och kanske viktigare för regissören Ron Howard: Oscarsjuryn redan "vet".
Frost/Nixon är nominerad till fem statyetter varav bästa film är inkluderad (det kan man tycka vad man vill om, jag är glad så länge Benjamin Button inte vinner)
Handlingen vältrar sig i de ökända tv-intervjuerna där Frank Langella gör en, för omständigheterna, pondusfylld Nixon. Han lyckas snyggt visa hur manipulativ ex-presidenten kunde vara utan att framstå som diabolisk.
Frost, spelad av Michael Sheen, är i sin något lallande tv-identitet något av en underdog. Till en början har han svårt att inte låta Nixon babbla på om allt han "åstadkommit". Frost skärper sig förstås, och lockar fram citatbomber som "När presidenten gör det, är det inte olagligt!".
Men igen: Vi "vet" allt detta.
Tanken med filmen är väl att visa vad som hände omkring intervjuerna? Tja, ett gäng kontorsråttor vänder papper och stressar över situationen i vanligt ordning, Frost passiv relation med ett riktigt våp till kuttersmycke. Förutom assistenten Kevin Bacon, som är småkåt på Nixon, är det är lite småsegt mellan intervjuerna. Men när Nixon ringer upp Frost på fyllan och bölar hur han aldrig "fått respekt av dem han verkligen ville", då är Frost/Nixon tillbaka på banan.
Alla biografifilmer lider av ett och samma problem: att upprätthålla den starka mytbilden som redan finns. Men människors minnen fungerar på olika sätt, därför blir sällan alla nöjda. Själv är jag för ung för att minnas vad som hände på 70-talet och kommer mest ihåg Nixon som den mördarrobot han spelar i serien Futurama. Tji fick jag.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!