En nattsvart vandring söderut

Katastrofen har inträffat och förvandlat jorden till en skälvande hög av aska, rök och ruttnande träd. Djuren är utdöda och människan på väg mot samma öde.

På väg är också det namnlösa par, far och son, som drivna av ett desperat hopp rör sig söderut, genom apokalypsens brända jord, svält och kringdrivande kannibalband. Med sig har de vad de kan hitta och en pistol laddad med två sista kulor: en för pappan, en för sonen. Varför söderut? Vi får ingen förklaring, och varför skulle det finnas en? Kanske är det bättre där. Kanske finns andra människor där. Goda människor som gått tillsammans för att skapa något gott, något nytt. De måste dit, måste vara i rörelse. Paradoxalt nog är det varje gång de stannar upp som de verkligen närmar sig slutet.

Vägen efter Cormac McCarthys roman är det svartaste och mest desillusionerande som visats på bio sedan... Ja, kanske Darren Aronofskys Requiem for a dream, och det var tio år sedan. I biosalongen har du svårt att andas, och du lämnar den med känslan av att sakta vakna upp efter en tung febermardröm. I genren postapokalyps är Vägen kanske inte allra bäst - Terminator 2 är svårslagen - men definitivt mest realistisk. Ställd i relief till det pågående traumat i Haiti blir den direkt outhärdlig.

Du sitter i mörkret och ser pappan och sonen göra allt i sin makt för att hålla sig och sin omöjliga dröm vid liv, och själv kämpar du för att hålla denna enda tanke borta: Om det var du som släpade dig fram genom mardrömmen, du och ditt eget barn.