Varje dag gör vi val som kan verka meningslösa och triviala. Ibland påverkar de här valen oss mer än vi någonsin hade kunnat ana, ibland tar någon annan besluten åt oss utan att vi kan styra över dem.
I För kärleken får vi följa fyra olika personer vars vägar korsas på ett minst sagt brutalt sätt. Det handlar om kulturkrockar, åldersrasism och svenska regler som tvingar människor ut på ruinens brant. Stora frågor som lätt kan bli klyschiga när de ska luftas i en biofilm.
För kärleken balanserar oftast på rätt sidan om gränsen, karaktärernas öden gör ont, de ger en magknip som inte släpper. Men ibland blir det också en övertydlighet där man önskar att regissören skulle låta biobesökaren tänka själv i stället för att bli skriven på näsan.
För kärleken har lånat sin struktur av filmer som Crash och Short cuts, vilket känns befriande efter alla svenska filmer där lågmäldhet och fint foto har stått i centrum. Här fläskar man på med känslor och budskap som om det inte fanns någon morgondag.
Många kommer att älska den här filmen och om den kan få i gång en debatt om orättvisorna i vardagens Sverige är jag den första att applådera.