En billig version av "Babel"
MAMMUTRegi: Lukas MoodyssonI rollerna: Gael Garcia Bernal, Michelle Williams, Thomas McCarthyÅldersgräns : 15 årLängd: 125 minBetyg: 2
Familjelycka. Michelle Williams, Gael Garcia Bernal och Sophie Nyweide i Lukas Moodyssons "Mammut".
Foto:
Det menade tidningen Vice i sitt "we hate your parents too issue" när de skrev om sitt 40-talisthat och om barnflickor som importerad arbetskraft. Lukas Moodysson vill göra samma poäng i sin första film sedan totalsågade Container från 2006. Men trots en större budget känns allting inte bättre än en billig version av Alejandro Gonzáles Iñnáritus (fantastiska) Babel som kom samma år.
Vi träffar ett överklasspar i New York. Gael Garcia Bernal (som också medverkade i Babel) spelar pappan Tom, en tv-spelsföretagare och miljonär. Han framstår trots en försvinnande hårlinje som naiv och pojkaktig spröd (som i de flesta av sina roller med andra ord).
Under affärsresan till Thailand får han en oförklarlig moralpsykos och börjar ljuga för främlingar. Inte långt efter det första blosset hasch har han lovat en prostituerad kvinna äventyr och giftemål. Han som verkade vara en så trevlig kille? Måste varje västerlänning lämna sitt goda hjärta när han kommer till ett fattigt land?
Michelle Williams som läkarmamman Allison är kvar i New York, men hon har aldrig tid för parets dotter. Dagarna går åt till att lappa ihop knivhuggna småbarn på akuten.
I deras hushåll lever också filipinska barnflickan Gloria som jobbar i USA för att försörja sina barn i hemlandet. Allisons överarbete på sjukhuset och Glorias frånvaro från det egna hemmet skapar en kedjereaktion där Allisons dotter tyr sig mer till barnflickan och både Gloria och Allison känner sig som värdelösa mödrar. Kapitalismen har tvingat Gloria till negligering av sina egna barn. Vilket slutar i att hennes yngste pojke, i jakt på pengar (så att mamma ska få komma hem igen), blir våldtagen av en sexturist. Det är långsökt, på gränsen till otroligt.
Det är i övrigt väldigt svårt att förstå varför personerna handlar som de gör i Mammut. Dialogen är vardagligt realistisk men ändå rätt fantasilös.
Vi jobbar och konsumerar för mycket, att detta är tesen vet vi från början, men måste allt vara så tråkigt för det? Fotot lyckas få både New York och Bangkok att framstå som Sundsvall eller Boden. Filmmusiken är övertydlig, Ladytrons syntpop tjuter om att "You destroy everything you touch", som om allt inte var hopplöst nog.
"Världen är sjuk" säger Alisson, men det är egentligen Lukas Moodyssons ord som nu har ekat genom varje film sedan proggflirten i Tillsammans.
Kanske har han rätt, men den här sega kopian botar ingenting.
Så jobbar vi med nyheter