"Banalt, effektsökande och inte sällan rent löjligt"

Diskussionen om Lars von Triers Antichrist följer den givna dramaturgin. Som du redan vet, om du inte tillbringat den senaste månaden i omlopp kring Jupiter, var den Cannesfestivalens mest omdebatterade film; luttrade murvlar blundade, stönade, buade och hånskrattade sig genom visningen. Krigsrubriker följer.

Dramaturgin går därmed över i att vissa ofelbart och omedelbart kallar Antichrist för ett mästerverk. Då har de 1) visat att de har en mer avancerad filmsmak än den stora massan och 2) dessutom klargjort att de är smartare eftersom de sett vad andra missat.
(En intressant aspekt är att ytterligare några säger att de verkligen försökt gilla filmen, just eftersom så många avskyr den, men att den är så dålig att de inte kunnat. Det är mycket ärligt.)
Där står vi nu.
Mitt problem är inte att filmen är äcklig, även om den är det.
Inte heller att von Trier har en förkastlig kvinnosyn, även om han har det. Kanske. Allt beror på hur du väljer att tolka vissa nyckelscener i Antichrist.
Nej, jag retar mig på att den är så enkel. Bara Lars von Trier hade kunnat skriva Idioterna, Breaking the waves och Dancer in the dark. Jag hade kunnat skriva Antichrist. Du också.

Eller så här: Det finns delar av Antichrist som inte är enkla alls, men de är få, glesa och sällan särskilt intressanta. Resten är banalt, effektsökande och inte sällan rent löjligt.
Före inspelningen gick Lars von Trier igenom en vidrig depression som gjorde honom mer eller mindre oförmögen att leva. Han plågades av mardrömmar och flåshurtiga terapeuter. När han till slut reste sig ur sängen föresatte han sig att visa upp skräcksynerna på film och sammanfläta dem till en berättelse. Han lyckas med det första men floppar hårt med det andra.
Och, bara för protokollet: Det är inte kvinnorna han är ute efter i Antichrist. Det är terapeuterna.