Snövit är i ropet i år. I våras hade Spegel, spegel premiär och nu är det dags för nästa epos om den bleka prinsessan med det mörka håret och den eviga jakten på skönhet och ungdom.
Snow White and the Huntsman är snarare Disneys tolkning än bröderna Grimms saga närmast trogen (de båda skiljer sig en del åt), men grundhistorien följer de allmänna Snövit-premisserna: Prinsessan blir moderlös men är ändå den enda person i riket som är vackrare än den elaka drottning som tar över.
Drottningens film
Men titeln till trots är detta framför allt just drottningens film. Charlize Therons drottning Ravenna är en särdeles elegant spelad styvmoder, vars bitterhet och besatthet av ungdomen både driver och förgör henne. Ravenna blir genom Therons rolltolkning ryggraden i historien och både Kristen Stewarts Snövit och Chris Hemsworths Jägaren blir bleka kopior i jämförelse.
Mörk debutfilm
Stewarts Snövit lånar både stil och attityd från Jeanne d’Arc, men Stewart lyckas inte göra sin prinsessa särskilt sympatisk. Kemin mellan henne och Chris Hemsworths kantige, brölande, supande jägare är inte klockren, och det är inte heller den mellan henne och den bleksiktige prinsen (Sam Claflin).
Rupert Sanders debutfilm är en mörk historia som lånar nothäfte från både Alice i Underlandet och Sagan om ringen.
Men filmen står ändå i hög grad för sig själv, tack vare Theron, men även med hjälp av de nedgångna dvärgarna (utomordentligt gestaltade av bland andra Ian McShane, Bob Hoskins, Eddie Marsan och Toby Jones). Visuellt är den både pampig, snygg och elegant och som helhet en två timmars sevärd saga.