Fängslande pjäs med mörk komik

5 mars 2019 10:26

Inuti Miriam pågår ett krig, både fysiskt och psykiskt. Hon är sjuk i cancer och tvivlar på att någon, förutom hennes man och barn, kommer att sakna henne om sjukdomen vinner. Hon frågar sig vem hon är, och med alla krafter hon har simmar hon för att hålla sig flytande i livets kalla och strömma vatten. Hennes egocentriska mor, Claire, som Miriam besöker efter varje behandling, har fullt upp med sitt eget lidande och sin självömkan. Hennes höft är nyopererad och rullstolen ett måste. Det lilla syre som finns i hennes lägenhet, eller “fågelholk” som hon hellre kallar det, tar hon upp i ett enda andetag, och Miriam tillåts aldrig tala till punkt.

För varje scen blir Claire friskare och rullstolen är snart historia. Miriam däremot blir allt sämre. Cancern, den krävande modern och hennes egen existentiella kris äter upp henne inifrån. Som över en meterlång bergsklyfta försöker Claire och Miriam nå varandra men varje gång deras fingertoppar möts rycker en av dem bort handen. Som ett litet barn som av olycka sätter handen på en varm platta.

Mellan varje scen spelas en animation tillsammans med dånande musik upp. Ett avbrott för reflektion. Och i varje mellanspel tänker jag att nu måste väl ändå Miriam explodera. Som en garderob som man i månader försökt trycka in mer och mer saker i. Till slut flyger dörrarna upp och allt väller ut i en enda röra på golvet. Det är oundvikligt. Men hon gör aldrig det.

Hon väller aldrig ut på golvet. Istället tycks hon acceptera mammans totala oförmåga att ens försöka förstå. Kanske vet hon att det beror på rädsla och förnekelse. Claire röker men säger varje gång hon tar upp en cigarett “jag röker inte, jag blossar bara”. På samma sätt som hon skämtar om sitt kedjerökande reagerar hon när Miriam försöker rikta strålkastaren åt sitt håll, prata om allvaret och vad hon själv känner.

Björn Runge skildrar på ett vackert sätt en skör mor-och dotterrelation mellan två starka kvinnor. En relation där de möts men inte ser varandra, pratar men inte hör varandra. En relation där de river ner en mur för att sedan bygga upp en annan, ännu tjockare. En relation som jag, och många andra i Nåjdens sal, kan känna igen sig i. Det är melankoliskt och mörkt. Men också komiskt på ett sätt där skrattet för en stund fastnar i halsen. Får man verkligen skratta åt något så allvarligt och absurt?

Ann Petrén och Frida Westerdahl behöver varken häftig rekvisita eller häpnadsväckande kostymer. Sida vid sida ger de mig mörk komik och berörande livsöden. En gripande pjäs med lika många tolkningar och teman som personer som sett den.

TEATER

Jag är en annan nu Manus och regi: Björn Runge Medverkande: Ann Petrén, Frida Westerdahl Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg Musik: Linda Spjut Animation: Helène Berg 4 mars i Nåjdens sal, Folkets hus, Kiruna Spelas även i Gällivare, Kalix, Haparanda och Boden under vecka 10

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ebba Kjellberg